Framtiden för Sydost ligger i våra händer

Vi upplever nu en aldrig tidigare skådad kris för samhället. Vi i sydöstra Sverige måste använda våra erfarenheter för att svara mer framgångsrikt än vi gjorde för 150 år sedan. Förutsättningarna är goda, men de kräver samhandling.

Oförmågan att i Sydost fullt ut nyttja industrisamhället som växte fram har flera orsaker; splittringen mellan flera län, svag transportinfrastruktur och avstånd till större marknader. Men viktigast är just det kulturella särdrag som Moberg såg som en individuell styrka. Vetskapen om att själv är bäste dräng och att ingen hjälp vanligen står att vänta från överheten.

Stationssamhällenas blandning av folk och brukens dirigerade samhällen bjöd för en tid en dynamisk framtid för några, men hindrade inte den relativa folkminskningen i Sydost. I det mer evangeliska Jönköping präglades kulturen i stället av en tilltro till samarbete som spred sig till näringslivets, samhällslivets och befolkningens fromma som en välsignelse.

Etablering och tillväxt för företag som Ikea, Nibe, Kährs, Visma, Volvo, Scania och Astrid Lindgrens Värld kan tyckas motsäga detta, liksom en rad andra specialiserade och framgångsrika företag som jag har glädjen att möta som rektor för Linnéuniversitetet. De är fantastiska och något att bygga på, men kan genom att verka mer tillsammans åstadkomma så mycket mer.

Nu finns strukturella förutsättningar för ett innovationsklimat så att potentialen i vår tillverkningsindustri, it-kluster, hållbar hälsa, gröna näringar och besöksindustri blir en motor för en bultande kreativitet, attraktivitet och hållbara innovationer.

Vad är det då som fattas?

OECD och Handelskammaren i Syd har ställt diagnoser för utvecklingen i Sydost: Samhandling, kompetensutveckling och regionförstoring är nödvändiga om vi inte ska hamna i bakvattnet. Förmågan att se nya möjligheter, den småländska finurligheten, förmågan till hushållning, tillit till den egna förmågan och gott ledarskap kan förädlas – om vi arbetar mer kraftfullt.

Det är här jag menar att vi kan lära av kriserna 1868 och 2020.

• Behoven av arbetsmarknadsförstoring, det vill säga bättre transporter, förmåga att lära känna olika kapaciteter i hela regionen för att bättre samspela med innovationer för hållbar tillväxt är större än någonsin. Koordinerad samhandling i regionen för både svenska och europeiska investeringar är påbörjad, men måste bli än mer kraftfull.

• Kunskapsutveckling för framtiden. Linnéuniversitetet är ett internationellt universitet med fötterna på jorden. Under våra 10 första år har 172 000 studenter bildat sig hos oss. De flesta kommer inte från regionen – och en alltför stor andel stannar inte heller efter studierna. Hur kan vår forskning och utbildning bidra ännu mer till kompetens för hållbar samhällstillväxt?

• Linnémöten för innovativa samarbeten. Det viktigaste steget för att möta denna kris bättre än den förra är att arbeta mer med samarbeten i Sydost. Vi som universitet kan vara en mötesplats över administrativa gränser, kommun och län, och mellan politik, näringsliv, kultur och kunnande som bör nyttjas med kraft.

Jag växlar i höst upp det arbete vi redan gör med samverkan med näringsliv, kommuner och regioner och bjuder in till strategiska möten i denna fråga. Framtiden ligger i våra händer. Gemensamt. Vi kan och måste sätta kunskap i rörelse för en hållbar samhällsutveckling.

Peter Aronsson, rektor Linnéuniversitetet