Annons

Litterärt experimenterande på hög nivå

Med sin prosabok ”Bokfört” fortsätter den ”avlidna” Lars Jakobson sitt konstiga experiment. Recensenten Andrés Stoopendaal blir trollbunden av de metalitterära greppens potential.
Bokrecension • Publicerad 18 februari 2020
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Lars Jakobsons ”Bokfört” är en bok som innehåller lite av varje.
Lars Jakobsons ”Bokfört” är en bok som innehåller lite av varje.Foto: Joan Bravais

Bokfört

Författare: Lars Jakobson

Förlag: Albert Bonniers

Genre: Prosa

En av de första böcker jag recenserade för en tidning var Lars Jakobsons ”Effekter” från 2011. I ärlighetens namn hade jag faktiskt ingen större koll på vem Jakobson var och jag minns inte riktigt om jag då förstod mig på hans grepp att ta sig själv av daga i fiktiv mening. Sedan 2010 är Jakobson nämligen ”död” och hans kvarlåtenskap tas om hand av utgivaren ”Joan Bravais” (som naturligtvis inte existerar). Det är Bravais som kommenterar den avlidna författarens alster. I ”Bokfört” – en samling med varia; lite av varje – består alstren av en essä, ”Ars moriendi”, om Joanna Russ sci-fi-roman ”En gång ska vi alla …” (1977) och Cormac McCarthys postapokalyptiska ”Vägen” (2006), som också blev en svårt kuslig film med Viggo Mortensen 2009, samt av en samling prosastycken, ”Tomhetens barn”, av en viss Raymond Kimbers. Kimbers är så klart också en av Jakobsons skapelser och finns alltså, för att vara övertydlig, inte på riktigt.

Något som jag blir fundersam på när jag läser den här fiktiva amerikanens småberättelser om ”arbetsmänniskan”, Hadesmänniskan”, ”relikmänniskan”, etc., är om Jakobson kanske medvetet infört små fel eller kanske skevheter i sin ”översättning” av källtexterna. Det är inte det att hans ”översättning” skulle vara dålig på något vis, verkligen inte. (Jakobsons språk är lysande, men kanske även lite svårforcerat ibland.) Men jag tänker att författaren är så inne i sitt metalitterära projekt att tanken ändå borde ha slagit honom: För att simulera att det är en amerikan som skrivit materialet måste man (kanske) fabricera saker som skaver i ”översättning” från engelska till svenska? Så att det blir mer autentiskt det vill säga.

Annons

Jag tycker nämligen att det skiner igenom att det är en svensk person som producerat Kimbers texter. Något med vissa miljöer kanske? En folkhemsk ödslighet stundtals? Ja, jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Men skulle en amerikan skriva att det visades ”amerikansk fotboll” på teven i en bar? Nej, enbart ”football” antagligen. Men i en översättning … ja, man måste nog förklara att det handlar om just ”amerikansk” fotboll då. Jag är inte säker.

Hur som helst tror jag att Jakobsons projekt, denna lek med läsaren och med litteraturen i sig, kommer att bli mer och mer intressant ju längre han håller på. Om inte annat indikerar de positiva recensionerna att det är så. Jakobson är möjligen något av en kultförfattare i och för sig, men det här iterativa experimentet med den bortgångna författaren och utgivaren Joan Bravais (som rimligtvis är amerikansk-svenska eller något dylikt) gör ändå författaren till alltmer larger than life ju längre tiden går. Jag tror till och med – eller hoppas kanske rentav – att projektet kan bli än mer extremt och besynnerligt. Man skulle till exempel kunna tänka sig att den fiktiva karaktären Joan Bravais tar en allt större och större plats, att hon breder ut sig på författarens bekostnad, rentav; att Jakobson själv börjar drömma hennes drömmar, och så vidare. Ju konstigare desto bättre!

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons