Annons

Utdragen familjehistoria kräver mer än den erbjuder

Goran Vojnović är en av den slovenska litteraturens mera framstående författare och förväntningarna är höga på hans författarskap. Fedja Wierød Borčak har läst en roman, vars känslomässiga dimension hindras av komplicerad berättarteknik och ett omständligt språk.
bokrecension • Publicerad 18 januari 2020
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Den slovenske författaren Goran Vojnović är aktuell med boken "Under fikonträdet"
Den slovenske författaren Goran Vojnović är aktuell med boken "Under fikonträdet"Foto: Jessica Gow/TT

Under fikonträdet

ROMAN

Författare: Goran Vojnović

Översättning: Christine Bredenkamp

Förlag: Rámus

Det första man slås av när man läser Goran Vojnovićs nya roman är att den i sin utgångspunkt liknar hans förra roman på svenska, ”Jugoslavien, mitt hemland”. Den handlade om en ung man som försöker leta rätt på sin far, tillika krigsförbrytare i Bosnienkriget, och förenade på ett lyckat sätt det personliga traumat med det kollektiva som åtföljde Jugoslaviens fall.

Även ”Under fikonträdet” bygger på en ung mans sökande efter sin far, men denna gång inkluderas även farfadern och överlag familjens historia, vilken långsamt pusslas ihop genom boken. Handlingen följer huvudsakligen tre gestalter. Jadran kämpar med sitt slovenska småborgerliga familjeliv efter kriget, medan berättelsen om den bosniske fadern Safet handlar om hans försvinnande i början av kriget och farfaderns trauma kretsar kring den gången han lämnade sin fru hemma för att arbeta i Egypten. Alla sviker de sina kvinnor, som även om de inte är huvudpersoner spelar viktiga roller i berättelsen.

”För det första känns boken med sina drygt 400 sidor för lång, av flera orsaker.”
Annons

Trots att Vojnović vänder tillbaka till rekonstruktionen av historien och betydelsen av detta för den egna identiteten som ett centralt tema, så är ”Under fikonträdet” på många sätt sin egen bok. Detta är inte nödvändigtvis något positivt. Å ena sidan är Vojnovićs val att lägga mindre vikt vid typiska jugoslaviska trauman och i stället fokusera på känslomässiga dimensioner inom familjen riktigt fint. Å andra sidan kämpar boken med att göra dessa familjeangelägenheter angelägna för läsaren. Detta har inte så mycket med deras specifika problem att göra som med Vojnovićs sätt att skriva fram dem.

För det första känns boken med sina drygt 400 sidor för lång, av flera orsaker. Bara rent berättelsetekniska aspekter, såsom komplicerade och vaga tidslinjer, kräver en hel del av läsaren. Metoden att väva in en massa sidohistorier och finurliga anekdoter, något som en författare som Saša Stanišić mästrar till fulländning, är spretigt, långrandigt och tröttande här. Detta går såklart ut över gestalterna som man aldrig riktigt kommer in på livet, och den milsvida känslomässiga distansen är bokens huvudsakliga problem. Den enkla formen i ”Jugoslavien, mitt hemland” underbyggde en emotionell rättframhet som i ”Under fikonträdet” bland annat hindras av den tekniska komplexiteten.

Vidare förstärks distansen av att det inte sker någon märkbar utveckling hos gestalterna. Den potentiellt intressante fadern, undflyende och opålitlig, förblir den han var och sökandet efter honom tycks överflödigt. Dessutom präglas språket av vändningar som får klichéalarmet att gå igång. Som den här formuleringen som dyker upp mot slutet av romanen, när det borde vara tid att nå fram till det betydelsefulla och beständiga. Det är huvudpersonen Jadran som nått fram till insikt om sitt äktenskap: ”Låt oss erkänna det för varandra, Anja, låt oss erkänna att vi alla är rädda för kärleken eftersom kärleken är så ofri och så hemsk. Så vacker och så hemsk. Så vacker och så hemsk. Så vacker och så hemsk. Så vacker.”

Fedja Wierød Borčak
Annons
Annons
Annons
Annons