För lite, för sent
Det rör sig om extra pengar till framför allt Polisen, domstolarna och Kriminalvården – medel som behövs för att effektivisera kampen mot den grova våldsbrottslighet vi dagligen möter i nyheterna. De ytterligare resurserna är välkomna och angelägna, om än underdimensionerade i förhållande till vad myndigheterna själva efterfrågat.
Polisen är svårt ansatt på flera håll i landet. Till exempel tecknar en icke namngiven utredare vid Stockholmspolisen en dyster och upprörande bild i Dagens Nyheter (10/9): ”Det rasslar in anmälningar om våldtäkter, utpressningar och andra allvarliga våldsbrott som blir liggande. Vi mäktar inte med”. Chefen för den regionala utredningsenheten uppger att ”Läget är ansträngt och vi är hårt pressade”.
Domstolarna står inför liknande utmaningar. I somras varnade cheferna vid fyra av de största tingsrätterna för att resursbrist hotade deras verksamhet och därmed rättssäkerheten. Liksom i Polisens fall blir en konsekvens av otillräckligheten att lindrigare brott trängs undan av grövre.
Även för Kriminalvårdens del är situationen akut, då platsbrist råder i våra häkten och fängelser. Det är lätt att hålla med Liberalernas rättspolitiske talesperson Johan Pehrson om att ”Vi måste dra igång cementblandarna på allvar i Sverige” för att lösa underskottet på fängelseplatser.
Som så ofta inom svensk politik har ett negativt fenomen tonats ned eller ignorerats till den punkt att strategin inte längre fungerar och handling är ofrånkomlig. Den grova brottsligheten och rättsväsendets behov av mer resurser har funnits på radarn en längre tid utan att vederbörliga åtgärder vidtagits. Att kontrollera det offentliga samtalet om brott har för många politiker varit viktigare än att bringa brottsligheten under kontroll.
Som en följd av den politiska passiviteten och oviljan att gripa tag i digra samhällsproblem har vi hamnat i ett bekymmersamt tillstånd. Dagens Sverige är enligt forskare jämförbart med knarkbaronernas Mexiko vad gäller mängden granatattacker och maffians södra Italien ifråga om antalet dödliga skjutningar, per capita räknat.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni konstaterar helt riktigt att ”Tilltron till rättssamhällets möjlighet att hantera våldsverkare står på spel”. Alltså en av grundbultarna i den organiserade mänskliga samlevnaden. I samma takt som medborgarna förlorar tilliten till statens förmåga att upprätthålla lag och ordning urholkas dess legitimitet.
Eftersom utvecklingen redan släppts alldeles för långt är det inte görligt att bryta den i en handvändning. Det kommer att ta tid att få ned den grova våldsbrottsligheten, och under den tiden kommer fler att skadas och dödas samtidigt som förtroendet för politiken fortsätter att urholkas. Sådant är senfärdighetens pris, vilket ökas på av en bestående ovilja att ge rättsväsendet erforderliga medel.
