Jök utan ände?
Anledningen till att Persson hoppade av var enligt uppgift hans ovilja att representera Liberalerna i överläggningarna med den rödgröna regeringen. Att han valt att återvända till en ledande position säger därför åtskilligt om Liberalernas interna politiska utveckling på sistone.
Det är förstås valet av Nyamko Sabuni till partiledare som är pudelns kärna. I dess kölvatten har allt fler Jök-motståndare tagit plats vid partiets taburetter. Expressen publicerade nyligen (13/8) ett reportage med den talande rubriken ”Sabunis innersta krets: Alla kritiska till S-uppgörelsen”. Det handlar utöver Mats Persson om den nye gruppledaren i riksdagen, Johan Pehrson, och om den nya partisekreteraren, Juno Blom.
Frågan är dock om detta egentligen spelar någon roll. Persson meddelar visserligen att han och finansminister Magdalena Andersson (S) står mycket långt ifrån varandra samt att han ”tror att det finns en förväntan från Liberalernas väljare att vi bedriver liberal, borgerlig politik”.
Men Persson fäller samtidigt kommentaren att ”Man behöver gilla läget. Spela bollen där den ligger”. Alltmedan Sabuni ger en tydlig utfästelse om att partiet inte kommer att lämna Jök:en om Socialdemokraterna håller ord: ”Så länge regeringen levererar på överenskommelsen så kommer liberalerna hålla sin del. Man kan alltid lita på liberalerna”.
Det finns i nuläget sannolikt ingen chans att Sabuni och kompani bryter upp från Jök:en, eftersom deras händer är bakbundna på den punkten. Liberalerna förblir också splittrade vad gäller överenskommelsen, låt vara att hela sextiosex procent av sympatisörerna hellre vill se en borgerlig regering.
En omotiverad och ensidig annullering av Jök:en skulle inverka negativt på Liberalernas trovärdighet, vilket Sabuni själv är inne på. Det skulle dessutom ta sig ganska illa ut om man övergav samarbetet före eller kort tid efter slopandet av värnskatten 2020, Liberalernas viktigaste politiska seger i uppgörelsen. Eller om man gav den rödgröna regeringen på båten nära inpå valet 2022.
Liberalernas Jök-motståndare måste således inte bara invänta ett rimligt och legitimt skäl att lämna överenskommelsen. De är troligen även tvungna att bida sin tid, möjligen ända till nästa val, för att inte framstå som oseriösa.
För den som hoppas på Januariöverenskommelsens undergång, vilken torde ligga närmast till hands genom Liberalernas avhopp, är detta givetvis inget vidare. Å andra sidan lär valet av Sabuni och hennes påföljande utnämningar av Jök-motståndare till toppositioner ha sått ett livaktigt frö. Den framtida sprängkraften i dessa tillsättningar bör inte underskattas. De borgerligt sinnade som har svårt att ge sig till tåls och att fördra Jök:en gör klokt i att inte förlora det ur sikte.
