Låt detta vara slutet

Det är inte ett storslaget avslut på denna följetong, men vi behöver uppenbarligen en påhälsning från verkligheten. Vi, folket med gissningsvis (och förhoppningsvis!) flest deckarförfattare och true-crimepoddar per capita. Samhället och politiken har bit för bit hjälpligt kunnat täcka upp det hålrum som Olof Palme lämnade som politiker, men familjen har inte fått ett avslut.

Förväntningarna och spekulationerna sköt i höjden inför presskonferensen. Många såg framför sig att utredaren Krister Petersson skulle plocka fram en gammal revolver som kunde knytas både till kulorna och en gärningsman. Så blev det inte. Inte heller gavs mer bränsle till tankarna om en konspiration riktad mot den demokratiska socialismens klarast lysande stjärna.

I stället är det den ensamme gärningsmannen som framträder, en person så oansenlig att Palmegruppen riktade ganska hård kritik mot tidigare utredare som inte intresserat sig tillräckligt för honom medan tid fanns. Även detta blir en påminnelse av hur viktigt det är att börja där man står. De uppslag som tagit fokus från brottsplatsen har samtliga att göra med komplexa konspirationer och de har efter alla dessa år inte lett till något konkret. Förutom då att personer som fanns vid brottsplatsen inte visats tillräckligt intresse när sökljuset flyttades.

Statsminister Stefan Löfven fick efter att ha delat med sig av vad Palme betytt för honom och socialdemokratin frågan om inte minnet av Olof Palme kräver att man jagar vidare. Statsministern svarade att utredningen kan öppnas igen om det skulle framkomma nya uppgifter. Frågeställningen var dock ytterligare ett exempel på att det är dags att acceptera det konkreta avslut som nu erbjuds i och med utpekandet av Skandiamannen. För arvet efter Palme kommer förstås leva kvar även utan en öppen mordutredning och det kommer att vara välgörande för många att få märka det. Mordet är ett nationellt trauma som läkt förhållandevis bra, och som övergått till att bli en nationell kuriositet och en social krycka.

Det är ovärdigt, och det är bra om så många som möjligt nu kan acceptera att detta kapitel är slut. Den som vill ta del av Palmes gärning och inspireras av den kan göra så även i fortsättningen och på så vis lägga till nya kapitel, fria från snaskiga spekulationer och nördigt ältande, till berättelsen. Det vore ett konstruktivt sätt att hantera vårt behov av berättande, som uppenbarligen är stort.

Bevisningen mot Skandiamannen är inte vad man hade kunnat önska, men i detta skede måste man fråga sig om inte önskningarna och förväntningarna fått ta överhanden. Alla stora berättelser har ett slut och ett budskap. Denna mordutredning har nu visat sig följa en annan dramaturgi än den som många vela se, men lärdomen om att hålla fötterna på jorden och att inte låta det stora skymma det lilla är något som vi faktiskt kan ha nytta av.