Annons

När Ganmanviruset slår till

Vi behöver inte det där kinesiska viruset i Sverige. Vi har ju Jens Ganman. Ja, satirikern och författaren som nyss korades till årets svensk av tidningen Fokus. Han verkar ha satt igång en egen smittsam hjärnsjukdom som snabbt vandrat runt i den politiska tyckarpopulationen. De med ett lågt immunförsvar mot vänsterelitistisk snorkighet däckar direkt och börjar yra om hur illavarslande det är att en så vulgär och oredsam swish-person som Ganman har fått ett erkännande.
Ledare • Publicerad 2 februari 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Inkubationstiden hos Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson verkar ha varit lite längre än hos många andra. Det var först nu hennes kropp reagerade. Men vilket utbrott å andra sidan.

Det är inte bara Ganman det är fel på, eller de som uppskattar honom. Hela Fokus, tidningens finansiärer, och speciellt dess politiske chefredaktör Johan Hakelius, misstänkliggörs. Pettersson tycker att Hakelius borde sparkas även om hon inte är febrig nog att skriva det rakt ut.

Annons

Faktum är att Jens Ganman är sambandspunkt för ett världsomspännande hot mot pressetiken. Pettersson beskriver hur hon tycker att utvecklingen spårat ur sedan hon själv var med och startade Fokus: Traditionella medier får allt svårare att hitta trygg finansiering och istället blir klickjakt och medial beställsamhet gentemot massans lägsta instinkter allt vanligare. Kalla penningströmmar bryter upp gamla garanter för oberoende både här och internationellt och Ganman är demonkapten i virvlarna med skri av samhällshatiska gastar runtom sig.

Pettersson har rätt i att klickjakten har effekter på journalistiken som man måste ge akt på. Och att man framför allt i USA inte alltid lyckas hålla emot. Men det är en historia för sig. Hon vidgår också att någon förstås alltid äger - men hävdar samtidigt vi står inför ett stort hot från ”rika människor med en agenda”, underförstått högermänniskor.

Då blir det skruvat. Som Pettersson själv inledningsvis påpekar var det just först finansmannen Johan Björkman och sedan familjen Ax:son Johnson som gav pengar till Fokus. I USA, som Pettersson också pekar på, är miljardärernas sympatier inte alls givet vikta för högermedier. Faktum är att Demokraterna håller på att etablera sig som miljardärspartiet. I Sverige kommer Bonnier naturligt på tungan i sammanhanget, men vem kopplar deras engagemang till den kapitalistisk-egoistiska högerpåverkan Pettersson målar upp?

Pengar representerar inte ett givet politiskt intresse. Så är inte heller Fokus en högertidning, eller ens Ax:son Johnsons Axess eller Axess-TV konservativa produkter som Pettersson påstår. Det är bara att se programförklaringarna. Men ”så pratar pengar om de får vara ifred”, skriver Pettersson (hon menar nog ”talar”; pratande pengar låter som en LSD-tripp) apropå finansieringsformerna för nytillkomna medieaktörer som Kvartal och just Jens Ganman.

Men här rör hon ihop raka motsatser i soppan. Man kan säga mycket om swish-journalistik, men inte att någon rik aktör köper sig påverkan. Swish-kulturen handlar om det motsatta, att en massa personer som inte är rika ändå kan bära upp ett journalistiskt/opinionsbildande engagemang.

På gott och ont förstås. Pressetikens relation till alternativfinansierade aktörer ligger fortfarande i luften och behöver landa på ett bra sätt. Men det är inte konstruktivt att sky verkligheten genom att veckla ut bilden av en ny demokratifiende i vardande. Man får ändå lita på att folk inte är dumma. Att de till exempel mycket väl inser att Smålandspostens grävjobb med falska advokatfakturor kräver en investering i journalistik som i sin tur kräver ett stabilt ägarskap. Sedan må de om de vill ge pengar till sådant de med rätt eller fel tycker saknas i debatten, det hör ett fritt samhälle till.

Eller så kan man ha en annan uppfattning. Debatten är i alla fall viktig. Och därför behöver den föras i nyktert tillstånd. Problemet är att det där Ganmanviruset slår ut kylsystemet i folks huvuden. Det är inte Ganman som är representativ för ett problem här utan Pettersson. Hon liksom så många andra tar utan att blinka hela den komplexa frågan om alternativ journalistik som gisslan. Hon struntar egentligen i den debatten och binder ihop de olika aspekterna av den till ett så kraftigt slagvapen som möjligt för att komma åt Ganman och alla som gillar honom. Det är därför argumenten blir grumliga och motsägelsefulla. Varför hon gör så? För att Ganman drar ned byxorna på det politiskt korrekta etablissemanget. För Pettersson och hennes meningsfränder är det det viktiga. De klarar nämligen inte av det.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons