Nej till helig fritidsko

”De har ingen lokal”, har varit en av vänsterns ursäktsstrategier för brottsliga ungdomar i flera decennier nu. ”Utbyggd fritidsverksamhet” har varit (och är i många fall) kodordet för att kommunen skall satsa mer pengar på fritidsgårdar. Som ett mantra för att få det offentligas hjälplöshet att suddas ut i dimma. Den som vill lägga ned en fritidsgård är en fiende till sanning och sällhet.

Men inte ens ryktbart vänstersociologiska svenska kriminologer vill veta av det där. I en artikel i magasinet Kvartal förklarar kriminologerna Jerzy Sarnecki och Helena Du Rées att man från deras skrå minsann aldrig har påstått att fritidsgårdar skulle vara brottsförebyggande. Det är ett missförstånd. Det finns inget forskningsstöd för något sådant.

Tvärtom. Fritidsgårdar kan förvärra det problem som de påstås lösa. Det finns det däremot forskning på. De båda refererar en mörk observation: ”De ungdomar som sysslade med kriminalitet, skolkade och använde alkohol och narkotika kunde mer eller mindre ostört använda fritidsgården som samlingsplats och riskerade dessutom att utöva ett dåligt inflytande på andra ungdomar som vistades där.”

Men de vill också gardera sig. De konkluderar med att fritidsgårdar förstås ”hittills” inte haft någon brottsförebyggande effekt (och nämner inte detta med brottsdrivande) men vill inte utesluta att en ”långsiktig” och ”strukturerad” fritidsgårdsverksamhet kan vara förebyggande.

Men då infinner sig förstås frågan vad som är långsiktigt i det här sammanhanget. Ett sekel eller vad? Fritidsgårdar har framhållits som en svensk socialpolitisk glitterjuvel i över femtio år nu. Är det ett för kortsiktigt perspektiv? Har vi inte nog med erfarenhet för att kunna sätta ned foten i den frågan? Och vad är strukturerad? Är svenska fritidsgårdar ostrukturerade? I förhållande till vad? Tyska bilfabriker kanske, men vad har det med något att göra?

Nej, det är nog nu. Det är dags att välta undan den där heliga kon. Inte bara för att den är i vägen utan för att vi snart är i ett läge där vi är tvungna. Svenska kommuner har redan en enorm kostnadsövervältring från staten i famnen som ett resultat av flyktingkrisen. Snart kommer vi stå inför en ekonomisk nedgång som kan komma att bli en riktig depression. Anspänningen på kommunal service kommer att bli av ett slag vi knappt sett under efterkrigstiden. Fritidsgårdar kan helt enkelt inte tillåtas vara en kommunal utgiftspost under sådana omständigheter. Den kommunpolitiker som påstår något annat förtjänar inte väljarnas förtroende.