Polariserade projektioner
Grundsatsen i Adams resonemang är att samma händelser tolkas på diametralt olikartade vis. Vad som för den ene är någonting underhållande eller ovidkommande är för den andre ett tecken på en annalkande eller pågående fascistisk omvälvning.
I Sverige hittar vi en motsvarande uppspaltning av världen, liksom i USA springande ur GAL–TAN-skalan som ställer gröna, alternativa och libertarianska värden mot traditionella, auktoritära och nationalistiska.
Här står förstås Sverigedemokraterna i centrum. Vad som för drygt sjutton procent av väljarkåren är en god kraft eller åtminstone en acceptabel kanal för missnöje, är för många av de övriga väljarna ett rasistiskt och elakartat parti som ytterst vill avskaffa den svenska demokratin. För den senare gruppen hänger trettiotalet illavarslande på horisonten.
Ytterligare en film kan dock sägas projiceras på den svenska duken. I denna tredje film är Sverigedemokraterna och deras förlegade nationalism inte någonting att hurra för samtidigt som de inte utgör något uppenbart hot mot den rådande politiska ordningen. Ett likartat förhållande går att urskilja i USA. Det finns ofta utrymme för mer balanserade ställningstaganden fastän ett samhälle är starkt polariserat.
De olika verkligheterna hänger nära ihop med så kallade filterbubblor, som tenderar att vara inåtblickande och självförstärkande. På amerikansk botten möter den som enbart konsumerar FOX News en radikalt annorlunda syn på tillvaron än den som uteslutande tittar på CNN. En annan påtaglig skiljelinje, förefintlig även i Sverige, går mellan dem som förlitar sig på traditionella medier och dem som istället vänder sig till internet för nyheter.
Filterbubblornas överhöghet är av allt att döma ofrånkomlig, givet hur samtidens informationssamhälle ser ut och opererar. Man kan alltså inte hoppas på att göra sig av med dem för att komma till rätta med den problematiska uppdelningen av samhället.
Därmed inte sagt att situationen är hopplös. För att bemöta de utmaningar som den splittrade offentligheten innebär och få till stånd en mindre polariserad samhällsdiskussion behövs ett mer välfungerande utbildningssystem, som utmejslar resonerande och resonliga medborgare med ett grundmurat grepp om källkritik. På den fronten finns som bekant en hel del att önska och göra.
Det är också önskvärt att mer sansade röster skaffar sig en starkare ställning så att de i högre grad kan nyansera samtalet och gjuta olja på vågorna. Och i större utsträckning överbrygga de politiska bråddjupen och åstadkomma något slags meningsfullt utbyte mellan människor som låst fast sig i ett svartvitt tänkande. För att nå dithän krävs emellertid både vilja och kurage, liksom en tro på kommunikationens möjligheter som olyckligtvis är mindre vanlig idag.
