Psykförsvar i principiell kvicksand
I princip är det förstås hög tid att den här myndigheten kommer till stånd. Vi lever i en tid när skuggsidorna av informationssamhället börjar visa sig, framför allt i form av främmande makts opinionspåverkan. Den kinesiska propagandamaskinen går till exempel på högvarv just nu för att tränga undan all kritik mot Pekingregimens aktiva mörkläggning av coronavirusets tidiga spridning från Kina.
Men till saken hör också, vilket är en mindre uppmärksammad aspekt, att det går myter om omfattningen av så kallade fake news och vad som är organiserat och inte. En myndighet skulle i bästa fall kunna bringa lite reda i den debatten.
Men men det sagt är flera av utredaren Anders Danielssons aviseringar om myndighetens syften faktiskt rent oroande.
Otillbörliga informationskampanjer skall till exempel bemötas ”med de demokratiska medel vi har” säger Danielsson. Det låter tryggt och fint. Men så fort han specificerar sig knuffas det hela ut på hal is. Det skall nämligen ske bland annat genom ”motberättelser”.
Alltså berättelser som är motsatta de berättelser som sprids i främmande makts tjänst. Men en berättelse är en bit utformad verklighetsanspråk apropå någonting. En motberättelse handlar om något annat än att avslöja eller desarmera avsändaren. Det handlar om att själv forma en alternativ bild av den konkurrerande verklighetsbeskrivningen. Och ”alternativ” är det rätta ordet, för i konceptet berättelse ligger inte nödvändigtvis ett enda korn av egentlig sanning.
En verksamhet med ”motberättelser” är i allra högsta grad olämplig för en myndighet. Och inte bara av principiella skäl. En statlig myndighet som ser som sin uppgift att operera i postmodern kvicksand kommer mycket snart att ha förbrukat sitt förtroendekapital bland medborgarna.
Danielsson förklarar också i samma andetag att myndigheten skall stödja medieföretag i deras arbete med att identifiera och möta otillbörlig informationspåverkan. Även här breder ett gungfly ut sig.
För det blir ofrånkomligen en fråga om vem som har definitionsföreträdet i flera led av uppgiften. Vem sätter villkoren för vilka medieföretag som skall betraktas som en del av de ”rätta” och samhällsgagneliga informationsflödena och vilka som är oseriösa eller politiskt underkända? På vilka grunder?
De frågorna är redan nu föremål för intensiv branschdebatt. Skall en statlig myndighet nu sätta punkt för den diskussionen?
När myndigheten i nästa steg stöder medieföretagen blir det inte mindre betänkligt. Det handlar inte om att hjälpa till att sätta upp bra lås för skydda mot inbrott utan ytterst om ett statligt-medialt samarbete kring vad som är sant och falskt. Hur transparent det kan göras inför tittare, läsare, lyssnare, medborgare, är bara en av många frågor som infinner sig.
De principkänsliga partierna i riksdagen har ett koncentrerat sorteringsarbete framför sig om när gränserna för den här myndigheten skall formuleras.
