SAS i homogenitetens fälla

Apropå SAS nya reklamfilm där de noga förklarar att det inte finns något som är skandinaviskt och att allt är impulser utifrån. Alltså den gamla vanliga ”det finns ingen svensk kultur”-visan fast långt upp bland molnen så att säga.

Folk har nu blivit så arga att SAS har plockat bort filmen. Och dessutom börjat yra om ”attack”, kanske enligt någon belåten kriskonsults överfakturerade råd. Det hela är en kraschlandning. Men varför?

Det är egentligen inte på grund av SAS. Det här hade kunnat drabba i princip vilket företag som helst. I alla fall alla som har som vana att då och då kalla in en reklambyrå. Det är där det klämmer. Vilken byrå som helst hade kunnat göra en liknande film anpassad till vilket företag som helt. Eller rättare sagt gärna gjort den, eftersom den så tydligt speglar den nästan krampaktigt progressiva samhällssyn som reklamare tar för given. De har ingen lust att blanda in främmande ingredienser i sina budskap.

Reklamvärlden är nämligen en bransch med en mycket homogen sociologi. Folk är stöpta i samma form och det finns inte mycket av värderingsmångfald. I alla fall inte på ett sätt som märks. För i åsiktskonforma sammanhang vill ingen sticka ut. Att de inblandade sedan berömmer sig av att vara det mest mångfacetterat kreativa och vidsynta släkte som finns har inte med saken att göra, det är mest ett roande faktum.

SAS hamnade i den här homogenitetens fälla. Man överlät åt en ideologiskt inkapslad aktör att saluföra företaget och det gick som det gick. Inte för att SAS självt är oskyldigt. Man kunde ha stoppat filmen i flera led. Men vem vill å andra sidan plötsligt ställa sig och börja krångla om att det finns något skandinaviskt i ett sammanhang där allt handlar om man är god logistiker eller god ekonom? Alla sitter hellre tyst i båten, eller – jaja, kabinen då.

Det intressanta här är inte att SAS gjorde bort sig utan hela det samhällsmönster enligt vilket många företag gör bort sig på precis samma sätt. Vi minns stackarna på Audi som lät sig luras av sina reklammakare att placera Kakan Hermansson vid den ömtåligt värderade bilen. Exakt samma fälla där. Det är ingen slump.

Det som blottas här är en ganska ouppmärksammad aspekt av det svenska idéklimatet. Det påverkas nämligen inte bara av partier, organisationer och debattörer. Reklamvärlden är också en maktfaktor i ekosystemet. Men utan att vidgå det, rannsakas eller kanske ens inse det. Det hade inte behövt vara något nödvändigt problem om inte branschen hade varit så hopplöst genomsyrad av liberal normkritik.

Huruvida naiva företagsledningar får problem eller inte är strunt samma i det sammanhanget.