Sommarprat med makt
Det är fascinerande att höra Mona Sahlin sommarprata i Sveriges Radio, hennes tredje i raden. Hon som hade kunnat vara Sveriges första kvinnliga statsminister närmar sig nu pensionsåldern utan att vara knuten till Socialdemokraterna. Det är också kring detta tema som hennes program kretsar: inspirationen under 70-talet, insikten om maktens makt över människan och vännerna som ryckts ifrån henne. Programmet erbjuder flera värdefulla lärdomar för den som vill förstå hur människor och politiken fungerar.
Programmet inleds med reflektioner kring makten som hela tiden hotar att korrumpera. Sahlin visar att hon förstått hur denna kraft fungerar ”att inte inse att alla vänliga leenden du får beror på din maktställning. Eller att inte se att alla köer som skingras för dig, det är för att du vandrar med makten.” Hon talar också om hur hon känner igen maktsuget hos sig själv, tidigare kolleger och ministrar som på kort tid kan gå från att vara nya i en regering till att bli ”någon som tar sig själv på olidligt stort allvar.”
Det är uppenbart att makt kan vara berusande och det vore bra om fler, som Sahlin också önskar, kan medge det.
Längre in i programmet verkar dock självinsikten mattas av. Sahlin återger en mycket otrevlig händelse, hon är på konsert med en vän och en främling vräker ur sig ett par svordomar och spottar på marken riktad mot henne. Det är en obehaglig situation som förstås ger en klump i magen, Sahlin ställer sig frågan ”Varför detta djupa hat från människor som aldrig hade träffat mig?”
Frågan förblir obesvarad. Ur ett mänskligt perspektiv är det naturligt, konfrontation förknippas sällan med reflektion. Men med tanke på Sahlins tidigare resonemang kring makt och korruption framstår det som märkligt att hon inte gör ett försök att svara. Ett svar skulle till exempel kunna handla om de maktlösas tillgängliga verktyg, ett tema som populariserats den senaste tiden med politiskt färgade upplopp runt om i västvärlden.
I förhållande till en av nittiotalets mest inflytelserika ministrar och politiker var troligen ”gubben” som snäste mot Sahlin maktlös som ett barn. För en politiker som ägnat sig, och ägnar sig åt att dela in världen i maktstrukturer av över- och underordnade är det anmärkningsvärt att Sahlin inte gör kopplingen till sin politiska gärning.
Förklaringen är nog delvis att hat och hot gör att människor stelnar. Det är svårt att växa och mogna under sådana förutsättningar, istället tar man ett hårdare tag om det man har. Det är därför politiken måste få präglas av argument och sakliga debatter.
Sahlin är en utpräglad gåshudspolitiker. Hon beskriver själv hur de starka känslorusen varit vägledande för hennes politiska gärning. Känslorna och ideologin på 70-talet var det som väckte henne. Och det är väckelse som blir det bestående intrycket.
Religion var enligt Marx folkets opium, men på 70-talet kunde politiken äntligen ta den rollen. Känslor och beroende är också det som dominerar Sahlins vokabulär när hon sommarpratar 2020. Och att ”allt tystnar” när partiet vänder henne ryggen när hon 2017 utfärdade osanna intyg till sin livvakt.
I tider då inte bara hjärtan, utan även städer sätts i brand av politisk väckelse är det värdefullt att få ta del av denna livsberättelse.
