Stödhjulet rullar vidare
Centern har som bekant valt den parlamentariska strategin att äta kakan och ha den kvar. Man har sytt ihop sig med regeringen men vill inte vara en del av den för att istället kunna kalla sig opposition. Men i helgen försköts faktiskt det där.
Partiets tillförordnade partiledare Anders W Jonsson inledde kommundagarna med att gå till ilsken attack mot vad han kallade ”missnöjeskoalitionen”, alltså partierna utanför januariavtalet. De bara krånglar och förstör, var andemeningen.
Nu är det väl så att det ligger i sakens natur att en opposition är missnöjd. Och vem som uppfattar vad som krångel beror förstås på vilken laguppställning man står i.
Att retoriken handlade om något mer än sedvanlig utfyllnad av tillmätt medietid märks av att den partiledningstrogne EU-parlamentarikern Frederick Federley samtidigt gick ut i en nästan hätsk attack i exakt samma ärende. Federley beskrev faktiskt de forna alliansvännerna Moderaterna och Kristdemokraterna som barn. Det är inte bara så att det handlar om ”en avsaknad parlamentarisk erfarenhet” utan också en vilja att ”retas med regeringen”.
Federley målade upp precis samma bild av en omogen opposition som Jonsson, men med tydligare förolämpningar: ”De är beredda att gå till sängs med vem som helst, hur som helst.”
Ingenstans i Jonssons eller Federleys utfall ryms ens en antydan att oppositionen faktiskt agerar som dess uppdragsgivare, majoriteten av svenska folket, vill att de skall agera. Istället slås bilden mycket tydligt fast att det inte längre finns någon känsla för landets väl och ve hos andra än de som ingått januariavtalet.
Frågan är vad de tycker att de vinner på det här. Inget av de utpekade partierna tänker förstås lägga ned vapnen bara för att Centern bannar dem. Tvärtom slipar man redan på nästa bila. I går lät Moderaterna och Vänsterpartiet förstå att man kanske kan komma överens om ändrade regler för arbetskraftsinvandring.
Arthursson upprepade också nästan ordagrant socialdemokratiske partisekreteraren Lena Rådström Baastad varning nyligen att regeringen kan komma att avgå om den även i fortsättningen blir överkörd på det vis som har skett. Om oppositionen fortsätter att skapa ”största möjliga kaos” kan det minsann bli ”omöjligt för regeringen att styra landet”, förklarade Arthursson.
Ja, i så fall blir det naturligtvis ett extra val enligt parlamentarismens vanliga former. Ett hot är det enbart för dem som identifierar sig med den sittande regeringen. Centern låtsas numera inte att de tillhör oppositionen. Den har man definierat och den är det där hotfulla saboterande blocket av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet får en något mildare behandling av den enkla anledningen att Socialdemokraterna är beroende av dem.
Går det över huvud taget att vara ett tydligare stödhjul åt Socialdemokraterna än så här?
