Surrealistisk våldsspiral
Bokslutet över första hälften av 2019 blev dystert vad skjutningar beträffar. Inalles tjugotre personer sköts ihjäl – elva av dem i Stockholm, som därmed redan i slutet av juni hade lika många dödliga skottlossningar som under hela fjolåret. Till det kommer alla som skadats, offrens anhöriga och de laglydiga människor som bor i områdena där skjutningarna tenderar att äga rum. De tjugotre dödsfallen är toppen på ett isberg av brutalitet och lidande.
Om inget oväntat och drastiskt inträffar kan vi räkna med att se ungefär lika många dödsskjutningar under perioden juli till december. Under 2018 sköts exakt samma antal som i år ihjäl under det första halvåret, medan tjugotvå till dödades under det andra. För 2017 var motsvarande siffror tjugosex och sjutton.
Det är föga trösterikt att mängden skottlossningar så här långt i alla fall inte ökat jämfört med de föregående två åren. Den som vilar i detta faktum bortser från att nivån är fortsatt skrämmande hög och tappar bort sig i ett närtidsperspektiv där den är det normala.
Det dödliga våldet med användning av skjutvapen mer än fördubblades från 2011 till 2018. Under denna period gick vi från sjutton ihjälskjutna personer på ett år till fyrtiotre. Om man skådar tillbaka ytterligare ett stycke i tiden avled inte oväntat ännu färre genom skjutningar – till exempel sköts åtta personer till döds 2006.
Statistiken åskådliggör tydligt den surrealistiska våldsspiralen under tvåtusentiotalet. Mycket som var otänkbart eller marginellt för inte alls så länge sedan är nu vedertaget och vardagligt. Det kan vi förstås tacka de politiker för som släppt utvecklingen alldeles för långt, så att den blivit mycket svår om inte omöjlig att vända.
I en artikel i Dagens Nyheter (31/7) om svenska hiphopartister som vill få ett slut på det dödliga skjutvapenvåldet beskrivs detta som en nationell kris. Det är knappast ett överord för dagens läge. När duon Ison och Fille släppte sin låt Lägg ner ditt vapen 2006 saknade skjutningarna samtidens närmast epidemiska proportioner – men de upplevdes som illa nog då. Det framstår som symptomatiskt att en ny version av låten släpptes nu i början av augusti, i skuggan av de senaste uppgifterna om svenska dödsskjutningar.
Nyhetsflödet, statistiken och Ison och Filles låtsläpp belyser det nya, mer kriminella Sverige från olika håll men förenas av att de gör det på ett oförblommerat vis. Det är mer än vad man kan säga om åtskilliga av våra politiker, som långt ifrån mangrant tagit in och greppat den svåra situation vi befinner oss i.
