Svanesång för dansk liberalism?
De som invänder kan erinra sig att det inte är länge sedan Stockholms Stadsmuseum försökte sätta ett slags rekord i tankeintolerans. Författaren och dramatikern Stina Oscarson blev portad från ett tänkt framträdande eftersom andra i den panel hon skulle ha medverkat i hade invändningar mot att hon hade talat med personer vars politiska åskådning de inte delade. Att tänka rätt var inte nog för muséet. Man behövde dessutom låta bli att ha kontakt med de som tänkte annorlunda. Ideologisk distansering – som straffbar rekommendation.
Men nu seglar en skandal på högre nivå upp i Danmark av alla länder. Författaren Marianne Stidsen uppmanas att avgå från sin post som ledamot i Det Danske Akademi, Danmarks motsvarighet till Svenska Akademien. Det är typiskt nog ingen folkstorm det är fråga om utan så elitistiskt det kan vara; det är flera av hennes egna kollegor bland de aderton som inte kan med hennes närvaro i Akademin.
Anledningen? Hon har ställt sig öppet kritisk till Metoo-rörelsen och identitetspolitiska uttryck. Hon har tyckt saker som inte majoriteten tycker. Åtminstone inte majoriteten av de som har tillträde till offentliga plattformar.
Det är en smått surrealistisk historia. En litterär akademi av det danska (och svenska) slaget tänks förstås vara ett av de främsta bålverken för yttrande- och tankefrihet. Att det finns ledamöter i en sådan samling som så pass ogenerat trampar på de värden de gör publikt anspråk på att försvara, är inte bara en kris för akademin i fråga utan förstås också ytterst illavarslande för landets värderingstillstånd.
Stidsen vägrar att avgå och hennes ryggrad utgör väl en av få ljuspunkter i denna för yttrandefriheten så mörka passus.
Men det som framför allt är överraskande med den danska affären är att det är just Danmark. När vi svenskar leker runt i låtsaslekar om vad som är korrekt och inte att tycka vet de flesta av oss innerst inne att det är larv. Ett av de signalsystem som håller liv i minnet av vad som är verkligt och är just det fria klimatet i Danmark. Grannlandet på andra sidan sundet har alltid stått som en påträngande motbild till den svenska miljön av ideologiska tumskruvar. En liberal motbild i ordets bästa bemärkelse. Danmark är det där landet där man får göra och säga vad man vill så länge det är inom ramarna för sunt förnuft. Det som en svensk längtar till i sina förbjudna tankar.
Stidsenkonflikten visar att det är en krackelerande bild. Även den danska kulturen är uppenbart anfrätt av politisk korrekthet. På ett sätt som väl står i klass med Sverige dessutom. Det är ytterst obehagligt.
