1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Thomas Sowell - väktare av verklighet

Han är smart den där Thomas Sowell. Om det var avsiktligt att sätta en bild i huvudet på en man mellan tjugo och trettio var exemplet med just pizza väl valt. Såvitt jag osäkert minns beskrev han fallet med de stackare som bodde i ett så kallat utsatt område i USA. Pizzerior strax utanför ville inte leverera dit för det var för farligt för buden så rättvisevurmande politiker stiftade någon lag som tvingade dem. Följden blev att pizzeriorna fick slå igen och ingen fick någon pizza.

Det var dåvarande ledarskribenten på Svenska Dagbladet och nuvarande fridebattören Thomas Gür som stoppade Sowells ”Jakten på total rättvisa” i handen på undertecknad som var på redaktionen som vikarierande ledarskribent. Det gjorde han helt rätt i.

Enligt ett modern rättvisebegrepp var det riktigt att stifta den där antidiskriminerande lagen. Men var det klokt? I mötet med verkligheten gjorde den ju uppenbart mer skada än nytta. Men så där är det med mycket i vår rättvisepassionerade debatt. Det spelar ingen roll vad det praktiska resultatet blir – rättvisa har blivit ett religiöst värde som skall genomdrivas till varje pris. Även till priset av att folk blir olyckliga. I mitt primitiva huvud kom pizza att bli sinnebilden för den observationen.

Så effektivt har Sowell bedrivit opinion i över ett halvt sekel. I dag fyller han nittio år och under den tiden har han byggt USA:s kanske högsta berg av akademisk auktoritet. Bakom sig har han snart sextio (han visar inga tecken på att slå sig till ro) boktitlar i politisk-filosofiska och ekonomiska ämnen.

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på smp.se, appen MinSMP, e-tidning, sajterna minhockey.se, minboll.se och vxoweek.se. 3 månader för endast 3 kr! (ord pris 567 kr)

Han har inte byggt sin popularitet i samma takt. Han studerar nämligen data noga och förutsättningslöst och drar därför slutsatser som i de flesta fall är helt på tvärs mot progressiva förgivettaganden.

Det blir inte bättre av att hans fokus ofta är på integration och diskriminering. Sowell visar gång på gång hur till synes självklara sanningar är gigantiskt utbredda missuppfattningar. Vet vi att de svarta fått det bättre efter sextiotalets progressiva reformer? Sowell visar att det är snarare är tvärtom. Fram till sextiotalet visade data hur svarta sakta men säkert rörde sig uppåt i sociala och ekonomiska kolumner – för att därefter uppvisa dystrare punkter.

Minimilöner som prisade ut unga svarta från arbetsmarknaden, positiv särbehandling som fick fel person på fel plats, bidragssystem som underminerade kärnfamiljen och så vidare. Sowell menar utan att blinka att Lyndon Johnsons och andras välfärdsreformer på det hela taget försatt svarta i en sämre situation än om de aldrig sjösatts. Fri marknadsekonomi och högklassig utbildning i svartas bostadsområden hade varit och är alltjämt det goda receptet.

Sowell visar också hur talet om institutionell rasism i princip är nonsens. Åtminstone såtillvida statistik är till heders. Invandrade nigerianer klarar sig till exempel oerhört bra i jämförelse med andra etniska grupper. Olika etniska gruppers fram- och motgångar; mexikaner, judar, puertoricaner, har så komplexa grundorsaker att antaganden om systemrasism helt enkelt inte håller.

Statistiken finns där men den offentliga debatten vägrar att ta in den. Sowell har med en suck förklarat att de politiska intressena av att hålla upp en skenverklighet helt enkelt är för starka.

Tevedebatten i William F. Buckleys ”Firing line” från 1981 bär syn för sägen. Feministen Harriet Pilpel vill veta vad Sowell tycker skall göras åt lönegapet mellan män och kvinnor. Sowell förklarar att begreppet över huvud taget inte har fog för sig. Om man beaktar olika sorters branscher, åldrar, deltidsjobb, utbildning och allt möjligt som inte har med diskriminering att göra, då är det könsdiskriminerande inslaget till slut svårt att se alls.

Det var närmare fyrtio år sedan och det låter precis likadant i dag. Jordan B Peterson sitter i teve 2018 och förklarar att med en multivariat analys, alltså en som tar hänsyn till alla de där komplicerande omständigheterna, påverkas vidden av det där berömda lönegapet. Och Peterson blir aggressivt misstänkliggjord.

I ett annat välkänt inslag i Skavlan samma år sitter Peterson med Annie Lööf och i princip sammanfattar en vårflod av statistik apropå kvinnors livsval och jämlikhet och Lööf svar blir: ”I don´t agree”.

Sowell har hunnit bli en smula cynisk av sådant. Hans förakt för godhetsposerande politiker har fångats i nu oräkneliga brännande aforismer som gläder och förargar. Han tackar nu nej till att frågas ut som expert av olika statliga kommittéer eftersom han anser att de har bestämt sig på förhand för korkade beslut och bara vill ha honom som kvalitativt alibi.

De där besluten påstås alltid främja rättvisa. Politiker som vill ha röster och folk som på något sätt vill ha positiv uppmärksamhet letar som besatta efter orättvisor. Och eftersom modernt tänkande utgår just från att rättvisan måste vara total hittar de alltid orättvisor bara de anstränger sig. Men man kan tycka att de också borde vara tvungna att anstränga sig för att slippa invändningarna från verkligheten. Det bör inte vara så lätt för dem som det var för Annie Lööf som bara kunde le framför kameran och åka hem.

Verklighetsförnekare har ändå aldrig kunnat undgå Sowell helt och hållet. Politisk konsensus har aldrig kunnat lägga sig helt platt över det intellektuella fältet. Som en förnuftets väktare har Sowell i decennier hållit en vestalisk eld av riktig verklighet vid liv.

Men de där nittio små lågorna över sin födelsedagstårta får han gärna blåsa ut.