Till Amanda Linds försvar
Det är nämligen fortfarande liv kring hennes obekymrade upplysning att hon inte sett en enda av de filmer som nominerats till Guldbaggen i år. Hon som ju är kulturminister! Hon som ju gick på galan! Och så vidare.
Och jo, det är lite nonchalant. Men är reaktionerna verkligen proportioneliga? Måste en kulturminister verkligen bokstavligen se all svensk film som kanske får ett pris?
Lind själv var nyss befriande kaxig när hon slog ifrån sig i Sverige radios Kulturnytt: ”Mitt jobb som kulturminister är inte primärt att titta på film eller ta del av kultur.”
Den kommentaren lär inte göra hennes kritiker mer vänligt stämda.
Men har hon verkligen fel? Tänker man efter är det ju en rätt konstig uppfattning att en kulturminister skall sätta den personliga konsumtionen av kultur i första rummet och sätta ledningen av kulturdepartementets verksamhet i andra. I Sveriges Radios Godmorgon Världens söndagspanel förklarade Aftonbladets Anders Lindberg att Amanda Lind självklart måste hålla sig á jour med svenska filmer och annan inhemsk kultur. Något annat vore som om en energiminister helt enkelt struntade i att ta till sig löpande fakta om svensk energiproduktion.
Vilket nonsens. Lind har som statsråd förmodligen mer än nog av promemorior och trista hemläxor att ta in, precis som alla andra i regeringen. Att karaktärisera hennes ansvar på det sätt som Lindberg gör vore snarast som att begära av en energiminister att denne skall stå och stirra på ett proppskåp ett antal timmar i veckan. Ja, svensk filmindustri får ursäkta men liknelsen kommer naturligt.
Det är något speciellt med en kulturminister, det skall sägas. Han eller hon bör vara bildad och kulturintresserad på ett sätt som sticker ut från andra kandidater till posten. Det handlar om ett så pass speciellt område. Men det är just för att vi tänker oss en sådan person som det där kravet på konsumtion av dagsfärsk kultur blir konstigt. Den person vi talar om skall vara förmögen att formulera en genomtänkt kultursyn alldeles oavsett hur mycket fritid som finns tillhanda att se nominerade filmer eller läsa nya böcker.
Just i den här situationen har Lind, oaktat hennes kultursyn, lite grand fått rollen som en miljöpartistisk version av Donald Trump: Det spelar ingen roll om det hon uträttar som högste ansvarig på sitt departement är bra eller dåligt. Eller om det är till större delen bra saker eller till större delen dåliga. Det är det få som bryr sig om. Allt ljus sätts istället på hennes person och framför allt på hennes manér. Eftersom hon är nonchalant och ointresserad av de poser och konvenanser som förväntas från någon i hennes position saboteras de sociokulturella regler som alla andra inblandade vill ha intakta. Och då blir de arga.
Tänk om någon av alla de här kunde kanalisera ilskan mot den politisering av kulturen som skruvats hårdare under två miljöpartistiska statsråd i rad nu. I den meningen hade det varit vällovligt om statsråden i fråga hade suttit dygnet runt och glott på svensk film. Då hade de varit upptagna med det istället för att ställa till politiskt ofog.
