Utopistisk UD-aktivism
Det står klart att ett undertecknande skulle innebära påtagliga risker för Sverige. Regeringens särskilde utredare Lars-Erik Lundin har liksom Försvarsmakten avrått från ratificering, inte minst med hänvisning till att den skulle sätta käppar i hjulen för våra säkerhets- och försvarssamarbeten. Till exempel uppger Försvarsmakten att en anslutning till konventionen skulle drabba övningar tillsammans med kärnvapenländer. För dessa aktiviteter skulle räknas som bidragande till kärnvapenkapacitet, vilket är otillåtet.
Enligt Robert Dalsjö vid Totalförsvarets forskningsinstitut är FN:s konvention dessutom direkt vådlig på det vidare, globala planet: ”Kärnvapen och kärnvapenavskräckning är grundbulten i den internationella ordningen sedan 1945. Om man förbjuder det så rasar hela den världsordningen samman”.
Det är talande att inga kärnvapenmakter undertecknat konventionen. Och för den som till skillnad från Wallström och Utrikesdepartementet beaktar realpolitiska faktorer är det uppenbart att ingen av dem heller kommer att göra det, eller för den delen ta hänsyn till dess föreskrifter. Detta gäller i synnerhet diktaturer som Kina och Ryssland, där kärnvapeninnehavet av olika skäl kan antas väga tyngre än det gör i demokratiska stater.
Konventionen är också ett slag i luften mot bakgrund av att kärnvapen lika litet som annan teknologi som fått spridning går att ”ouppfinna”. Det kommer alltid att vara möjligt att utveckla kärnvapen. En kärnvapenfri värld vore naturligtvis att föredra, men en sådan värld kan bara existera i fiktion och pacifistiska utopier.
Det mesta tyder på att Wallström när den sortens verklighetsfrämmande drömmerier. ”Regeringens mål är en kärnvapenfri värld. Skeptiker kommer alltid att göra gällande att tiden för nya framsteg inte är mogen, men cynism har aldrig varit en politisk drivkraft att räkna med”, hette det i en debattartikel i våras. Dalsjö har menat att hon och hennes medarbetare på UD bedriver ”en idealistisk utrikespolitik baserat på normer, värderingar och ideal”.
Tyvärr är även ett deltagande som observatör till FN-konventionen ett steg i fel riktning och ett tecken på att Wallström och hennes åsiktsfränder ingalunda givit upp sin kamp mot väderkvarnarna. De bidar helt enkelt sin tid i väntan på ett gynnsammare läge, enkannerligen i riksdagen där varken de borgerliga partierna eller Sverigedemokraterna önskar se någon ratificering. Vi får hoppas att det dröjer mycket lång tid innan de utopiskt sinnade aktivisterna på UD upplever någon ljusning – i bästa fall en evighet.
