1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Vår hopplösa svenska kultur

Den migrationspolitiska kommittén sägs vara inne i ett slutskede. Att migrationen bör stramas åt rejält är numera självklart för de som ser öppet på belastningen på välfärdssystemen. En annan allt öppnare insikt är att olika kulturer inte är lika lätta att foga ihop som man trott i det sekulariserade och hypermoderna Sverige.

Sverige har kört in i väggen i båda de där avseendena och ytterst handlar migrationssamtalen om att politiken måste nyktra till.

Men de speglar också en än djupare botten. Vi kan sitta i det förnuftiga Sverige och sucka medlidsamt eller uppgivet åt vad vi tycker är mer föråldrade kulturer (även om vi aldrig skulle kalla dem det) och deras irrationella krokigheter. Men någonstans inom oss vet vi att även svensk kultur kan vara nog så dunkel, och ibland riktigt osympatisk. Under den upplysta blanka ytan virvlar både mörker och försåt och faktum är att just migrations- och integrationsdebatten är ett bra exempel på det.

Vi vet men vi säger det inte. Hur välanpassad och åsiktskonform migrationsdebatten skulle vara fram till flyktingkrisen 2015. Hur verkligheten underordnades stammens konsensus precis som i vilken stenblocksdyrkande fornkultur som helst. Svensk kultur fanns inte och därför fanns egentligen inget riktigt integrationsproblem heller. Alla invandrare skulle komma att informera sig om Det Rätta och vi tjänade dessutom på invandringen. Ingen människa kunde vara ett problem och inga murar skulle byggas.

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på smp.se, appen MinSMP, e-tidning, sajterna minhockey.se, minboll.se och vxoweek.se. 3 månader för endast 3 kr! (ord pris 567 kr)

De här besvärjelserna strömmade inte bara ur det politiska Sverige utan även från det mediala, kulturella, akademiska och byråkratiska, kort sagt stammens alla auktoritetssmyckade gestalter. Man förde bort behovet av gränser ur det offentliga samtalet. De fanns, men det var tabu att lyfta deras innebörd och kättare stöttes ut direkt.

Och så sa det ”poff” - och allt tvärvände.

Plötsligt skulle murarna upp. Plötsligt skulle volymerna ned. Plötsligt var det okej för Stefan Löfven att häva ur sig sådant som tidigare stämplades som främlingsfientligt. Plötsligt hade ingen utom miljöpartister tyckt något annat än att det naturligtvis fanns en gräns för hur många Sverige kunde ta emot och att det var klokt och rådigt att låta folk söka asyl vid EU:s ytterkant någonstans långt bort.

Foto: FREDRIK PERSSON/TT

Den svenska stampsykologin, typiskt nog så omvittnat svårgenomtränglig för invandrare, är olustig på flera sätt. Inte bara för de faktiska konsekvenser den kan få till exempel just i form av en fastkörd migrationspolitik. Utan också för den ständigt pockande lågintensiva rädsla den bygger på. Men kanske framför allt för vad den gör med den allmänna känslan för sanning.

Uppfattningar skall vara kollektiva i Sverige. Men den kollektiva uppfattningen skall kunna ändras över en natt och - det är det värsta - ingen skall skapa oro och påpeka att uppfattningen faktiskt har förändrats. Om en tappar ansiktet tappar alla det. Det är en kultur som bygger på lager efter lager av underförstådd tystnad och det där med sanning finns någonstans långt där nere och kippar efter luft.

I Sverige kan vi uppröras över sådant utsocknes ofog som hedersvåld, korruption och kvinnoförakt. Men svensk kultur har också baksidor. En av de främsta är de osynliga förväntningarna på att uppfatta ett outtalat konsensus. Även när konsensus ändras.

De invandrare som är så receptiva att de hittar rätt i åsiktskorridorens skenspel av ljudlösa ekon, låtsasfönster och aritmetiskt trolleri är bara att gratulera. Knappt ens svenskarna själva hänger med, därav deras foglighet.

Kring det migrationspolitiska bordet sitter i huvudsak representanter för den politiska miljö i vilken det hela tiden är underförstått att ingen skall påminna någon annan om de nyss till hundraåttio grader förändrade uppfattningarna. Eller göra det i framtiden när åsikterna måhända förändras i någon annan riktning. Svensk migrationspolitiks så kallade järnaxel av socialdemokrater och moderater har aldrig varit av mer järn än att den snabbt kunnat smältas och omformas till bud om öppna gränser likt en stor omnipolitisk Barbapappa.

Men trots allt är jordmånen de här politiska motpolerna växt fram i gemensam för alla svenskar. Gräsrötterna lever i samma ekologi som de höjdare de har röstat på som lyckats ta sig närmare solen.

Det är inte lätt att förändra dåliga kulturella mönster. Men om vi begär det av de som kommer till Sverige bör vi vara förmögna att göra det själva. Sverige sägs vara ärlighetens utpost på jorden men det raffinerade kodspråk som styr svenskt samhällsliv är inte särskilt ärligt eller öppet eller sunt över huvud taget.

Skall det någon gång utmanas på allvar ligger det faktiskt nära till hands att tänka sig en deklaration från partierna i kommittén, inte bara att migrationspolitiken skall bli verklighetstillvänd utan också att utvecklingen hit har skett inom ramen för ett illusionsnummer och att det bör bli slut på sådant i Sverige. Då skulle svensk migrationspolitik få en välbehövlig nystart även på ett moraliskt plan.

Stalltipset är förstås att det inte kommer att hända. Vårt största integrationsproblem är vår egen hopplösa svenska kultur. Många invandrare är nog beredda att skriva under på det utan att blinka.