På vägen från Smålandsposten passerar jag säkert ett tjugotal valaffischer. Jag håller med om budskapet på i praktiken alla.

Och visst kan jag förstå orsaken till meningarna jag möts av: Budskapen ska gå fram fort, de ska vara lättbegripliga och på något sätt sätta anslaget för partiet. Men det känns samtidigt urvattnat – och trist. Det verkar som om några politiska kommunikatörer vill att jag ska köpa en välformulerad mening med hull och hår.

För en enkel politisk kommunikation riskerar också att skapa en bild av att själva politiken är enkel. Det vet jag att den inte är, tvärt om. Här är det på sin plats att vara tydlig med att jag är journalist och som sådan inte politiskt tillsatt. Vår ledarsida har en egen linje med ett tydligt politiskt och ideologiskt uppdrag – jag har rollen att vara så objektiv som jag kan. Vad jag däremot kan ha åsikter om är själva demokratin. Jag anser att det är en av en lokaltidnings viktigaste uppdrag att skydda och stärka folkets möjligheter att göra genomtänkta val.

Visst gnager det att tänka att jag själv, som mediernas representant, också är en del av utvecklingen. Vi tar de stora greppen, gör de djupa intervjuerna – men lika ofta fastnar vi på ett pressmeddelande fullt av enkla budskap: Nu gör vi Växjö grönare. Nu kortar vi vårdköerna.

Att vi journalister också har ett ansvar för att höja oss ur det korta, snabba och ställa relevanta frågor är självklart. Att vi har samma ansvar för att fördjupa och problematisera likaså. Det är en diskussion vi öppet och transparent ska ta, både på och utanför redaktionerna.

•••

Men tillbaka till Stortorget: Trots att budskapen är lika finns det ju självklara skiljelinjer mellan partierna. Att skolan är viktig för snart sagt vartenda parti är självklart – ändå är såväl målen som vägen dit olika beroende på vem du frågar. I debatten sägs en sak, men den grundläggande övertygelsen når inte ut.

Jag pratar med våra politiker. Jonas Engman och Lars-Göran Rydqvist filmar. Och det är inget snack – de jag intervjuar går igång på att prata värderingsfrågor. Även om några av dem så klart faller in i sakpolitik, annars vore de väl inte politiker.

– Utan ideologi så vinner du definitivt inga val, säger Per Schöldberg, riksdagskandidat för Centerpartiet.

Han exemplifierar med centerns hållning i till exempel migrationsfrågan. Talar om tydlighet. Att hålla i sin linje och att vara principfast. Och här börjar vi ju närma oss en grundhållning. Centern har även när övriga partier flyttat sig i flyktingpolitiken stått stadigt.

Grundfrågan kvarstår. Om ideologin är en så stark grund – varför möts jag då av dessa tramsiga affischer och klatschiga formuleringar i valdebatterna?

•••

Jag ringer till den före detta utrikeskorren, proffskommunikatören och numera riksdagskandidaten för Liberalerna, Morgan Olofsson. Jag står utanför Linnéuniversitetet – han svarar mitt i valkampanjen utanför Stockholms Universitet och lyfter samma fråga:

– Hösten 2015, från Stefan Löfvéns tal på Medborgarplatsen om att ”mitt Europa bygger inte murar” till att en och en halv månad senare stänga gränserna. Det är ett typexempel på hur polariseringen hamnar också inom ett parti eller i det här fallet en regering. Ena stunden är lösningen att alla dörrar ska vara öppna, andra stunden är den enda lösningen att stänga gränserna. Jag tror att kommunikation som kräver att man har enkla lösningar faktiskt också skapar politik som tror att verkligheten är så enkel att det är antingen eller. Då får vi de här kasten, en dualistisk världsbild.

Morgan Olofsson lägger till en annan dimension, om populisternas makt över det politiska samtalet:

– Populisternas enkla lösningar på affischerna överensstämmer många gånger med vad de faktiskt säger i verkligheten, vad de verkligen vill göra. ”Build that wall” – Trump ska stänga ute alla mexikanska våldtäktsmän genom att bygga en mur, det menar han på fullt allvar. Du, Magnus, säger att våra budskap är utslätade men jag tror att orsaken till att detta har hänt är det omvända, att man ser hur effektivt det är för motståndarna, för populisterna.

Är det alltså enkelheten, viljan från våra politiker att kommunicera så att alla snabbt förstår ett budskap, som styr hur den politiska kommunikationen ser ut? Eller är det väljarna som allra helst ser sakfrågor före värderingar?

Malin Lauber, socialdemokrat i Växjö kommunfullmäktige och nummer 1 på listan är kluven. Hon tror att många politiker valt sitt uppdrag av ideologiska skäl – men:

– Många Växjöbor kanske tänker på sakfrågor. Men jag har märkt att det är fler och fler som frågar om ideologi, jag fick en fråga om det senast igår när vi knackade dörr.

Vad säger väljarna? Hur blir det ideologiska samtalet vid en dörrknackning?

– De kan säga att vi är otydliga. Jag tror att om man lyckas komma fram med en ideologisk fråga så tror jag att det kan vara valvinnande. Men det är svårt.

Samma erfarenhet hör jag från andra politiker. I det offentliga samtalet sker en sak men vid dörrknackningarna ställs de andra – djupare frågorna. Moderaternas Katarina Brännström vittnar om det. Per Schöldberg för centern likaså.

Alltså finns det ett intresse från väljarna även lokalt, men först då kommunikationsformen är en annan. Man säger ibland att realpolitiken har sin plats i våra lokala församlingar och att ideologin har sin i riksdagen.

Lennart Adell Kind håller inte med. Han har hela valarbetarmunderingen på sig. Det går inte att undvika att se att han kandiderar för Liberalerna. Han ger en något annorlunda bild än sina kollegor:

– Egentligen så handlar den här valrörelsen i hög grad om ideologi. De frågor som kommer upp är starkt ideologiskt laddade, som migration och rättsstat. Att man sedan snuttifierar är en sak men det handlar om att försvara demokratin och det öppna samhället. Jag vill ju att vi pratar ideologi.

•••

Det börjar regna. Vi tar oss tillbaka till redaktionen. Filmen läggs ut på nätet och puffas i vårt nyhetsbrev. Bara några minuter senare får vi kritik på Facebook för att vi bjuder på kött. Vi tar inte den diskussionen.

Jag funderar i några dagar över vad svaret egentligen blev. Varför värderingarna hamnar i skymundan i det offentliga men enklare väcks mellan fyra ögon. Jag återkommer till vad många har sagt på olika sätt: Det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Politik är inte enkelt.

Men kanske måste den enkelriktade kommunikationen vara det. I det mellanmänskliga samtalet finns istället platsen för det svåra.

•••

Blev jag klokare på alla dessa samtal? Jag hoppas det.Kommer jag att rösta annorlunda än vad jag tänkte mig när jag började? Nej.

Men jag fick med mig en ökad respekt för våra politikers ideologiska grund. Jag hade önskat att de och vi nått ut med de frågorna ännu tydligare – och hoppas därför att den här texten kan få dig att fundera över något annat än bara sakfrågorna på söndag.

Gå i alla fall och gör din röst hörd.

ALLA NYHETER OM VALET HITTAR DU HÄR