1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

SigBrit vill bara få dö i trygghet – men tvingas slåss mot kommunen

Medan klockan tickar ned för SigBrit Fors har hon fastnat i byråkratin. Hon har ansökt om en plats på särskilt boende men får inget besked. Hon vill bara få sluta sitt liv i trygghet.
SigBrit Fors har cancer i skelett och lungor och befinner sig i livets slutskede. Hon vill komma till ett boende där hon kan känna sig trygg och inte vara till besvär. Men måste kämpa med kommunen för att få något besked.
Foto: LENA GUNNARSSON

– Jag har haft ett bra liv. Och jag har ingenting emot att dö. Men jag vill inte ligga så här och ha värk och inte kunna klara mig. Det är inte värdigt.

84-åriga SigBrit Fors har skelettcancer och lungcancer.

– På lasarettet kan de inte göra mer för mig. Jag vill inte vara till besvär. Men det finns ju särskilda boenden för människor i livets slutskede.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på smp.se, minhockey.se, minboll.se, vxoweek.se och appen MinSMP. 5 veckor endast 5 kr! (ord pris 1 mån 139 kr)

Och för att få komma till ett sådant tvingas hon utkämpa en sista kamp.

Förra vintern var SigBrit Fors med om en bilolycka. Hon fick ont i nacken och vände sig till vården.

– Då sa doktorn att jag skulle vara glad för bilolyckan.

Röntgen visade att det handlade om mer än en öm nacke. Det konstaterades skelettcancer.

– Hade de inte upptäckt det då skulle jag ha varit död inom tre månader.

Sigbrit gick direkt från sjukhuset ned till kommunen och lämnade in en ansökan om en plats på särskilt boende. Det var den 19 december 2018.

– Det var väl inte akut då, men jag lämnade i alla fall in en ansökan.

På så sätt trodde hon att det skulle finnas plats åt henne den dag hon kände att hon inte längre kunde klara sig ensam hemma.

– Jag fick dropp och mediciner och det gick väl ganska bra ända fram till augusti, då jag insåg att jag vacklade omkring.

SigBrit Fors kontaktade kommunen igen för att höra hur det gick med hennes plats på särskilt boende.

– Då sa de att min ansökan hade blivit för gammal, så jag var tvungen att göra en ny. Och de sa att jag skulle få en plats meddetsamma som ansökan kom in.

Den 8 oktober lämnade därför SigBrit Fors in en ny ansökan om boende. Men beskedet dröjer.

– När jag sedan började ringa hittade de inte ansökan. Efter några dagar var det i alla fall någon som hittade den. Och då började de fråga och fråga. Jag har flyttats mellan mängder av handläggare på flera olika instanser inom omsorgen. Det fungera ju inte.

De senaste veckorna har SigBrit åkt in till akuten tre gånger. Det är enda alternativet när hon blir dålig. Senaste gången krävde hennes dottern att det gjordes en vårdplanering innan de skickade hem mamman igen. Hon blev kvar i fem dagar, inte för att hon hade behov av sjukhusvård utan för att hon inte hade äldreomsorg. Medan SigBrit låg där på avdelning 5 hade hon sms-kontakt med en politiker i omsorgsnämnden som i sin tur kontaktade tjänstemän. Ärendet har bollats runt. SigBrit berättar att hon säkert pratat med 4–5 olika personer.

I snart 30 år har SigBrit Fors bott i sin ombonade lägenhet i centrala Växjö. Men huset saknar hiss och hon kan inte längre ta sig ut. Värken och svårigheterna att äta gör att hon varken kan eller vill bo kvar där ensam.
Foto: LENA GUNNARSSON

När hon i måndags skickades hem från sjukhuset, till sin lägenhet på tredje våningen i en fastighet utan hiss, stod en person från kommunen där och väntade. Tillsammans med chauffören lyckades de baxa SigBrit upp för alla trapporna. Hon väger i och för sig bara 43 kilo.

Nu får SigBrit alltså hemtjänst, trots att det inte var det hon ansökte om. Något besked om när och om hon får flytta till ett boende har hon fortfarande inte fått, trots att det har gått fyra veckor sedan senaste ansökan lämnades in.

– Vi vet ju alla att vi är en åldrande befolkning, det har vi ju hört så mycket om. Men alla kan inte tjafsa så som jag har gjort. Jag har varit van vid att klara mig själv hela livet och jag är inte tappad bakom en vagn, säger SigBrit.

Hon är djupt besviken på hur Växjö kommun behandlar gamla och sjuka människor som inte längre klarar av att ta hand om sig själva.

– De som styr i kommunen, vad det gäller äldreomsorgen, är en katastrof. Jag har skrivit och skällt på dem men de bara hänvisar till någon annan. Och så händer det inget. De politiker som bestämmer över dessa frågor måste göra något, det är alldeles tydligt. Jag har ju fortfarande huvudet med mig, men det hjälper inte när man knappt kan gå.

Förvaltningschefen Ewa Ekman berättar att Omsorgsförvaltningen har tillgång till 725 platser i särskilt boende och att det täcker det behov som finns.

– Sker bifallet idag kan man få plats i morgon, förklarar hon.

Men det är inte den sökande som avgör vilket behov man har. Det är det som är kruxet.

– Om man önskar att bli inlagd på sjukhus så är det inte säkert att man blir det, läkaren avgör. Det är inte så att man får ett boende bara för att man önskar det, vi tar ställning till om man har behov som ska tillgodoses på särskilt boende eller om man har behov som kan tillgodoses med hemtjänst eller hemsjukvård. Vi gör precis som inom sjukvården, förklarar Ewa Ekman och poängterar att det är viktigt att handlägga alla ansökningar på samma sätt.

De flesta gamla får klara sig hemma. 2000 personer har hemsjukvård i Växjö kommun.

När Smålandsposten besöker SigBrit kommer en person i hennes alldeles nytilldelade hemtjänst dit. Vi passar på att fråga om det finns många i SigBrits situation, människor som vill ha särskilt boende men inte får det.

– Ja. Och det är stor skillnad mot hur det var förr. Nu ska de vårdas i hemmet istället. Många är jättedåliga, det är vanligt. Men det är inte vi eller våra chefer som bestämmer. Politikerna vet inte hur vi har det här ute, säger den kommunanställde som inte törs uttala sig med namn.

– Tack för att ni orkar, säger SigBrit.

Hon berättar att hemtjänstpersonalen som kom tidigare under dagen gjorde soppa. Men SigBrit kunde inte äta. Hon har ingen aptit. Blev illamående bara av lukten.

– Jag kräks ofta när jag försöker äta. Inälvorna vänder sig ut och in.

Men kanske försöker hon få i sig lite nyponsoppa senare.

Sedan i augusti har SigBrit Fors blivit allt sämre. Efter att ha varit inlagd på lasarettet fick hon hemtjänst i måndags i samband med att hon skickades hem. Men det var inte det hon ansökte om utan ett boende där det finns dygnet-runt-tillsyn så att hon kan känna sig trygg.
Foto: LENA GUNNARSSON

Tumören i lungan gör SigBrits röst ansträngd. Hon får ofta avbryta sig för att hämta andan.

Vad tänker du om att du inte får den hjälp du vill ha?

– Man blir förtvivlad över att de som styr inte kan sköta det här bättre. Jag får väl ligga här tills jag hittar ett sätt att ta livet av mig utan att ställa till elände för andra.

Det är så du tänker?

– Ja, det har jag gjort sedan jag fick det här. Det är mina barn och barnbarn som vill att jag ska leva. Själva har jag bara en önskan, att få dö.

Här, i en vacker lägenhet från förra sekelskiftet har hon bott sedan maken, domkyrkokomminister Jonas Fors, avled för snart 30 år sedan.

SigBrit känner att hon haft ett bra liv. Arbetade som lärare, var engagerad i Centerpartiet, studiecirkelverksamhet och föreningsliv. När hon var 76 år intervjuades hon i Smålandsposten som representant för fenomenet kulturtant. Då var hennes vardag fylld av musikcirklar, konserter, uppdrag, föreläsningar, sammanträden och inte minst resor. Irak, Iran, Syrien, Jordanien, Israel, Egypten, Kina är bara några länder hon nämner. Hon har två barn, en son som bor i Stockholm och en dotter i Halmstad.

När vi pratar med Åsa Fors Johnsson på telefon berättar hon om de återkommande turerna hennes mamma gjort till akuten, nu när hon snabbt blivit sämre.

– När man börjar bli tjenis med akutpersonalen, då har det blivit tokigt.

Eftersom SigBrit lämnade in en ansökan om särskilt boende redan när hon fick sitt cancerbesked för snart ett år sedan trodde Åsa att allt var ordnat.

– Vi levde med känslan att när det blir dags, finns det någonstans för henne att ta vägen.

Men så fungerar det alltså inte. Dottern är helt övertygad om att mamman inte klarar sig med den nuvarande lösningen.

– Hon äter ju inte, så hon blir helt uttorkad. Hon blir sämre och sämre och det går fort. Trillar hon på toaletten och inte kommer åt att ringa på larmknappen har hon ingen chans.

Dottern bor nästan två timmars resväg bort och lever med en ständig oro.

– I det här skedet kommer försämringar så snabbt att man inte kan vänta på några utredningar. Det är en form av omyndigförklarande att inte låta henne bestämma själv. Nu får hon istället höra att hon är för klar i huvudet. Det är ju ett helt sanslöst argument.

– Och det är så onödigt att man de sista dagarna av livet ska behöva kämpa så som mamma gör.

Åsa Fors Johnsson är medveten om att mamman känner sig färdig med sitt liv.

– Jag vill ha kvar min mamma men jag ser ju hur hon plågas. Fick hon dö vore det en nåd för allihopa på något vis. Jag vet att det är hennes önskan.

Och så upprepar hon än en gång det som gör både henne och hennes mamma så upprörda:

– Det är så ovärdigt att inte få råda över sin sista tid utan att en handläggare ska göra utredningar medan tiden rinner ut. Vad är det vi pysslar med i vårt fina samhälle?