Vänskap ska bryta hemmasittares isolering

Studieförbundet ABF Södra Småland kontaktades 2015 av Attention Kronoberg, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättning, som ville göra något för socialt isolerade ungdomar som varken studerar, arbetar eller söker jobb. Så kallade hemmasittare. Idén till en kompisförmedling föddes.

– Det handlar inte om att man ska tillbaka till skolan eller ut och ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, utan om att bryta isoleringen och komma in en gemenskap. Många av de här personerna och deras familjer mår dåligt och har det väldigt tufft, förklarar verksamhetsledaren Lena Klarefelt.

Hösten 2017 beviljades Kompisförmedlingen projektstöd av Arvsfonden. Idag har man utbildat och anställt 24 kompisar.

Precis som namnet anger handlar det om att skapa relationer. Kompisarna i projektet är personer som har erfarenhet av att ha jobbat med personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, hemmasittare eller som själv har varit det.

– Man ska vara en kompis, det handlar inte om att ställa krav utan man ska göra saker tillsammans som man tycker är roliga och får en att må bra. Det tar tid att bygga upp en sådan relation, förklarar Lena Klarefelt.

Deltagarna som är i åldersspannet 13-24 år har väldigt olika situation.

– En del sitter helt isolerad på sitt rum och går kanske bara ut i köket för att hämta mat. Andra kan följa med ut på stan och fika med sin kompis.

– Men alla klarar inte av att träffas fysiskt. Ska man bryta en isolering får man jobba väldigt pragmatiskt. För vissa deltagare kan textkommunikation genom sms eller messenger vara ett sätt att bryta isoleringen, att faktiskt svara på meddelandena. Då kan det ta längre tid och man får ta små små steg.

Lena Klarefelt menar att den allmänna uppfattningen bland föräldrar till barn med NPF är att man får slåss väldigt mycket för att få de insatser och den hjälp man har rätt till.

– Samtidigt är väntetiderna till Bup enorma. Växjö är extremt och det är sorgligt. Men psykisk ohälsa är något som ökar över hela landet.

Lena Klarefelt berättar att projektet nyligen inlett samverkan med Bup.

– De tycker det är positivt att vi har något att erbjuda i väntan på diagnos. Vi kan komma in där och stötta upp. Vi ställer inga motkrav för att få vara med, att man ska prestera något eller måste göra vissa saker till nästa gång. Många föräldrar som vi mött tycker att det är väldigt skönt att vi inte kräver något tillbaka. En del har själva diagnos och det kan göra det ännu svårare att söka hjälp.

Projektets sociala syfte, gemenskap, innebär att man har en helt annan utgångspunkt än skolan. Vänskapsförmedling istället för kunskapsförmedling.

– När det gäller hemmasittare tittar man ofta på de pedagogiska bitarna, vad det är som saknas i skolan, istället för att gå till botten med vad det är som gör att barnet inte mår väl och inte klarar av att gå till skolan, säger Lena Klarefelt.

Du menar att skolan ser studieresultaten som det överordnade?

– Ja, i stora drag. För hemmasittare börjar mönstren ofta väldigt tidigt, de börjar stanna hemma kanske redan i trean, de har ont i magen, huvudvärk, vill inte till skolan och föräldrarna får pusha dem. Men då har barnen inga betyg. Man brukar reagera först i åttan när skolan ser att man kanske inte kommer att kunna leverera en ungdom med fullgoda betyg. Då sätter man in insatser. Men man måste börja mycket tidigare.

Lena Klarefelt menar att det blivit tuffare i skolan med ökade prestationskrav, nya betygssystem och en debatt som ofta handlat om Pisaresultat.

– Alla arbetsplatser lyder under arbetsmiljölagen, man ska inte fara illa av att jobba. Men skoleleverna omfattas inte, det är väl konstigt?

En skola som misslyckas med att ge eleverna den trygghet, stimulans, hjälp och uppmuntran de behöver kan spoliera en människas livschanser.

– Den som inte får betyg och inte kommer in på gymnasiet hamnar i ett utanförskap som kostar samhället enorma summor.

Lena Klarefelt har tidigare arbetat på Växjö kommun i 17 år och sett skolvärlden inifrån som elevassistent och resurspedagog.

– Jag sade faktiskt upp mig för att arbeta med det här projektet, för jag tycker det är så enormt viktigt. Vi måste hjälpa den här målgruppen nu, vi kan inte vänta för då får vi en jättegrupp. Den psykiska ohälsan ökar, familjer kraschar.

En tanke man har med Kompisförmedlingen är att i slutet av projektet sammanföra flera hemmasittare som lyckats bryta sin isolering för att skapa gemensamma aktiviteter.

– Idén är att man ska samlas kring ett gemensamt intresse och skapa en grupp. Men det får ta sin tid. Med just den här målgruppen kan det hända att man tar steg framåt och sedan går det plötsligt bakåt igen.

Projektet ska även utmynna i ett metodhäfte så att man kan sprida sina idéer.

– Jag är övertygad om att vårt arbetssätt kommer att överleva efter projekttiden, säger Lena Klarefelt.

Läs fler artiklar i serien: