Konsten hotas när alla vill spara

I våras gick Sveriges länsmuseer ut i ett gemensamt upprop ställt till kulturminister Amanda Lind (MP) där de krävde ökade statliga anslag. Museerna var tydliga med att konsekvenserna annars skulle bli högst kännbara, och att man skulle tvingas till uppsägningar.

Jonas Hellberg, ordförande i Länsmuseernas samarbetsråd, upplever det som att deras synpunkter i vårens upprop nådde fram. Nu återstår att se om politikerna på riksdags- såväl som regionsnivå kommer att öka anslagen eller inte.

– Vi upplever det som att staten inte har tagit det ansvar som de borde göra för länsmuseerna. Museerna har länge varit underfinansierade, och nu står många av oss inför ett vägval, säger han.

Museerna måste välja, antingen drar man ner på de tillfälliga utställningarna och den pedagogiska verksamheten riktad till barn och unga, eller så får man spara in på bevarandet och hanteringen av kulturarvet.

– Vi tvingas skära ner på det som vi tycker är det viktigaste, säger Jonas Hellberg.

Västernorrlands museum har redan tvingats välja, där försvinner inom kort 7,5 tjänster. Beslutet ledde till en uppmärksammad konstaktion där konstnärer täckte över sina konstverk med svart tyg. Syftet var att synliggöra det man anser vara en nedmontering av konstens möjligheter såväl på museet som i länet och nationellt.

– Vår situation är på inga sätt unik, det är många länsmuseer som har svårt att klara sitt uppdrag. I vårt fall handlar det om ett länge uppdämt behov som nu får konsekvenser, säger museets chef Jenny Samuelsson.

Länsmuseerna har ett stort uppdrag, det handlar inte bara om att driva ett museum, arrangera utställningar och förvalta en ständigt växande samling, det innefattar också arkeologi, publik verksamhet och inte minst kulturbyggnadsvård.

– I längden är det omöjligt att räcka till när staten inte vill satsa. Vi äger 100 byggnader både på friluftsmuseet och i länet, och förfallet är stort. Samtidigt har vi basutställningar som inte har förändrats på 25 år, säger Jenny Samuelsson.

Nödvändiga prioriteringar gör att vissa delar av verksamheten nu måste pausas eller minskas, bland annat kommer viss pedagogisk verksamhet, tillfälliga utställningar och insamling av föremål att hållas till ett minimum.

– Vi måste prioritera för att kunna överleva långsiktig, säger Jenny Samuelsson.

Konsten är i dag hotad på flera sätt, även politiskt, menar konstskribenten och författaren Anders Rydell. Hos Sverigedemokraterna har det alltid funnits en fientlighet mot samtidskonst som nu sprider sig även till andra partier, hävdar han.

– Det finns sådana tendenser.

Samtidigt har farhågorna med det nya nationella stödsystemet besannats menar han. Fördelningen av det statliga kulturstödet sköts numera i högre grad i regionerna, den så kallade kultursamverksansmodellen.

– Många varnade för att det skulle bli en motsvarighet till kommunaliseringen av skolan, helt enkelt att kommuner och regioner skulle få ta ett större ansvar för finansieringen och att staten inte skulle skjuta till tillräckligt mycket medel. Det är precis vad som har hänt.

– Kommuner och regioner får betala mer, men där skär man i många fall ner och då prioriteras kulturen bort.

I Stockholmsregionen har Edsvik konsthall, som fick tre miljoner kronor per år av Sollentuna kommun, nyligen försatts i konkurs.

Även Bonniers konsthall, vars grundare Jeanette Bonnier, gick bort för tre år sedan, har krympt kostymen. Utställningsbudgeten ska vara densamma, men styrelsen har dragit in tjänsten som konsthallschef och arbetsuppgifterna har delats upp på tre andra personer.

– Det är tufft att få ekonomin att gå ihop. De pengar som konsthallen lever på kommer från stiftelsen plus att Bonnier Group skjuter till pengar, säger Christel Engelbert som sitter i styrelsen.

– Vi ser över våra kostnader och måste sätta en gräns. Vi känner inte att konstmarknaden sviktar, det är inget sådant, säger hon.

De konsthallar som har startats genom privata initiativ blir också väldigt beroende av enskilda personer eller familjer som har grundat dem, framhåller Anders Rydell.

– Det blir en sårbarhet. Jeanette Bonnier dog ju rätt nyligen och det kanske inte finns någon annan som riktigt gått in och fyllt upp det här tomrummet.