Kristina Bingström: Kristina Bingström: Motivation i det långa loppet

”Hur håller man motivationen upp när det inte finns något lopp att se fram emot och träna för?”

En vanlig fråga i dessa tider. Många är det som anmält sig till lopp av olika slag i förhoppningen att därigenom komma igång med träningen. Och eftersom träningslusten är starkt kopplad till det hägrande målet i loppet klingar inspiration och motivation av i samma sekund som loppet av coronaskäl eller andra anledningar ställs in.

Surt. Och bara alltför vanligt.

Det är väl bara att fortsätta springa, hur svårt kan det vara? Tänker jag, som bara springer året om och hela tiden. Springer för att det ger energi, springer för att det gör av med energi, springer för att rensa hjärnan, springer för att aktivera hjärnan, springer för att undvika skador, springer för att bli av med skador. Springer, bara springer.

Jag tränar inte för att sätta nya pers i något specifikt lopp. Däremot har det av någon anledning visat sig att ju fler träningspass jag får till, desto lättare har jag att persa när jag väl ställer upp i ett lopp. Konstigt.

Hur var det han sa, Ingemar Stenmark: Ju mer jag tränar desto mer tur får jag.

Det är lite som jobbet, vårt journalistiska värv. Granskningar på djupet kräver fokus och ett väldigt strukturerat arbete mot ett givet mål. En träningsplan om man så vill. Men för att kunna växla upp arbetet på det sätt som krävs för komplicerade gräv och fördjupningar krävs en bra grund att stå på. En god grundkondition.

Och den fås bara på ett sätt. Genom nötande i dagliga. Att bara springa helt enkelt.

Man blir inte skjutjärnsreporter i sin första artikel. Man ger sig inte på ett maraton på sitt första träningspass.

I dag skulle drygt 40 000 löpare ha samlats i Göteborg för att påhejade av ännu många fler ta sig runt världens största halvmara.

I dag springer i stället tusentals löpare över hela landet sitt eget Göteborgsvarv, påhejade av varandra i appar och löparcommunitys.

Det som för vår del skulle bli ett familjemästerskap på blodigt allvar för i alla fall två av oss, blir nu 21,1 km åt olika håll i olika tempo runt vägar och stigar i Växjö. Det får bli vad det blir. Vi bara springer.

För att vi kan. För att vi vill.

Eller, som Karin Boye uttryckte det: Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som gör mödan värd.