Marie Magnusson: Marie Magnusson: Jag dras norrut av oförklarliga skäl
Vi har Karin Smirnoffs fantastiska böcker, där tredje delen kommer ut senare i vår. Vi har Elin Olofsson som skriver böcker som inte sällan utspelar sig på landet i Jämtland, hennes hembygd. Vi har Stina Jackson, som debuterade starkt med ”Silvervägen” för ett par år sedan. Den utspelar sig i nordligaste Sverige. Snart kommer uppföljaren ”Ödesmark” med spelplats i den lilla byn Ödesmark utanför Arvidsjaur. Kan knappt vänta!
Så fort jag såg omslaget till nya ”Bakvatten” av debutanten Maria Broberg insåg jag att det här är en bok jag måste läsa. Tilltalande på något vis. Struktur på bokomslagspappret. Kvalitet. Den ser faktiskt ut att utspela sig i glesbygden någonstans i norra delen av landet. Och det gör den.
Jag har hittat ännu en måste-läsa-bok.
43-åriga Maria Broberg bor i Nedre Saxnäs, Sorsele, men är uppvuxen i Piteå. Det här är alltså hennes första bok. ”Bakvatten” är berättelsen om de människoöden som knyts ihop av pojken Nilas försvinnande i Västerbottens inland i mitten av sextiotalet. Om före och efter.
Alla människor tror att Nilas har drunknat och försvunnit i Vindelälvens vatten. Men så är det inte, Nilas ligger gömd under mossan med isblommor på kinderna, vid myrmarker och små skogsbäckar. På platsen där Hebbe dog. Vad var det som hände egentligen?
”Bakvatten” handlar om Assars förbjudna kärlek till Margareta, om Håkan som vill ha en pappa men som får en lillebror, om Håkans sambo Petra som många år senare inte står ut längre utan vill att han berättar sanningen.
”Bakvatten” beskrivs som en roman om ensamhet, längtan, byskvaller och hur långt samvetet kan sträcka sig.
Jag är redan imponerad utan att ha läst den. Nu ska jag läsa och jag kommer säkert att återkomma till den här. Men varför så fascinerad av Norrland? Är det landskapet där, glesbygden möjligen, eller är det berättelserna som lockar? Jag vet inte. Både och kan hända. Jag är infödd smålänning och har som sagt aldrig varit längre norrut än Orsa i Dalarna. Men nu är jag nyfiken på norra Sverige. Kanske har jag bott där i ett annat liv?
Jag har precis läst ut hyllade norska Vigdis Hjorths nya ”Lärarinnans sång”. Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Hon är upphaussad efter succén med ”Arv och miljö”. Jag läste den såklart. Jag vet inte vad det är jag har svårt för. Jag får inte kläm på det. Samma med ”Lärarinnans sång”. Jag hade höga förväntningar även om jag nästan visste att jag inte skulle gilla den. Konstigt. Jag både gillade den och inte gillade den. Mest gillade jag den inte. Är ni med? Hjorth är inte riktigt my cup of tea, eller coffee för den delen.
Ett deckartips kommer här: Första delen av den hyllade Köpenhamnsserien, ”Krokodilväktaren” av danska Katrine Engberg, som kom på svenska förra året. Jag lyssnar på den och gillar. Upphaussad den med kanske, med all rätt!
