Granska maktflytten
Regeringen förbereder uppenbarligen för en omsvängning i Sveriges hantering av Corona-pandemin. Helgens stora nyhet om att det från Rosenbad förbereds ett förslag om att ge regeringen kraftigt utökade befogenheter att styra utan riksdagens godkännande talar sitt tydliga språk. Nya uppgifter om hur viruset beter sig, och stigande dödstal i Sverige måste hanteras. Men måste regeringen få fria tyglar för att kunna göra det?
Mycket talar för att smittskyddslagen redan går att tolka så att regeringen, om landet ställs inför en samhällshotande smitta, får genomföra snabba och ingripande lagändringar. Det låter ju precis som den situation vi befinner oss i just nu.
Den svenska strategin, som utformats av Folkhälsomyndigheten men som regeringen bär ansvar för, har väckt förvåning och häpnad i en omvärld som ställt in nästan allt i kampen mot viruset. Det finns förstås förhållanden som talar för att Sverige valt en klok väg. Det ovanligt jämställda arbetslivet, hushållens höga skuldsättning och människors vana vid att hålla sig på sin kant och följa myndigheters rekommendationer är alla saker som talar för att den valda vägen kan lyckas begränsa skadorna på samhället, samtidigt som dödstalen hålls på en likartad nivå som jämförbara länder.
Den senaste veckan har dock fått många att tveka. Nya rön om smittan har inte följs upp av nya åtgärder, och det finns en utbredd känsla av att det beror på att vi saknar resurser. Till exempel till att utrusta sjukvårdspersonal och att isolera personer inom äldrevården och hemtjänsten. Men det är knappast politiska resurser som saknats.
Oppositionen i riksdagen har från första stund uttryckt att man kommer att göra vad man kan för att bidra till att minska ödeläggelsen som följer av Coronaviruset. Nu förväntas man också godkänna en förfrågan från regeringen om kraftigt utökade befogenheter på riksdagens bekostnad. Samtidigt som regeringen hittills hela tiden sagt sig agera utifrån en strategi och inte utifrån att man saknar möjlighet till att agera. Det vore skrämmande om det skulle visa sig att regeringen inte övervägt andra vägval än det man gjort. Oavsett vad så har regeringen och socialminister Lena Hallengren inte visat att man inte klarar sig utan exceptionella befogenheter. Så här långt in i krishanteringen borde man kunna peka på specifika åtgärder som man med rådande regler inte kunnat nå.
Moderaterna har i detta visat sig vara en opposition att lita på. Man lät sig inte stressas och sa blankt nej till regeringens ursprungliga utkast som tog sikte på att helt kringgå folkets företrädare i riksdagen. Det bådar gott att man värnar statens uppbyggnad även i kristider då oro och rädsla visat att många är beredda att lämna ifrån sig grundläggande friheter till den som säger sig ha en lösning i sikte. Ledare i Frankrike, Ungern och flera andra länder har redan säkrat långtgående befogenheter med hänvisning till kampen mot coronaviruset. Även regeringens reviderade förslag bör ifrågasättas och granskas noga: kan regeringen inte bevisa att den måste ha utvidgade befogenheter bör den inte ges det.
