Svara på tågkritiken

Om man misslyckats med att tänka efter före, vad skall man göra då? Man skall förstås lära sig av misstaget och dra slutsatser som innebär att misstaget inte upprepas.

Publicerad 5 februari 2020

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

I slutet av november förra året presenterade Riksrevisionen granskningsrapporten Att tänka efter före – statens planering av höghastighetsjärnväg. Den innebar en svidande kritik av hur planeringen skötts, inte minst från politikens sida. Grundläggande rutiner för hur stora infrastrukturprojekt skall utredas har frångåtts sedan start. De beräkningar som är gjorda är i stor utsträckning korrumperade av detta: man har räknat för att komma fram till att höghastighetståg är en bra lösning. Riksrevisionen rekommenderade därför att alla beslut som för planerna framåt skulle pausas. Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) svarade på kritiken genom att blanda bort korten (TT 21/11/2019):

”– Det krävs att man också ser nyttan av att vi får nya stambanor på plats även ur ett samhällsbyggnadsperspektiv och där tycker jag att Riksrevisionen missar poängen, säger Eneroth.

Annons

Och att stoppa några beslut i höghastighetstågfrågan är inte aktuellt, enligt ministern.

– Att inte bygga mer järnväg nu det skulle allvarligt försvåra möjligheterna att både nå klimatmål och få en bättre fungerande järnväg.”

Och i dagarna meddelade regeringen att man kommer att fortsätta arbetet med höghastighetsbanorna oavsett om det finns ett samlat stöd för planerna. Detta innebär att Regeringen tillsammans med Liberalerna och Centerpartiet kommer att rösta igenom beslut i riksdagen istället för att försöka övertyga Moderaterna och Kristdemokraterna och uppnå samling kring projektet. Det är både ett politiskt risktagande och i förlängningen ett hot mot projektet.

Men det som oroar mest är att Riksrevisionens kritik står obesvarad. Regeringen och infrastrukturministern har helt enkelt inte tänkt bemöta de allvarliga missförhållanden som myndigheten blottlagt. I mitten av januari meddelade EU:s finansieringsinstitut EIB att regeringen avstått från att använda bankens fritt tillgängliga beräkningsresurser som skulle bidra med en hittills obelyst aspekt av höghastighetsprojektet. Man vill inte veta, och man vill inte tänka efter.

Om kostnadsberäkningarna inte är att lita på, och regeringen avstår från att ta in underlag om samhällsnyttan, hur skall man då kunna lita på att höghastighetstågen behövs? Det handlar om en kostnad på tvåhundrafemtio miljarder kronor, enorma materialansamlingar och tusentals markexpropriationer från privatpersoner för att få till snäppet snabbare tåg som skall stanna på så få stationer som möjligt.

Kritik måste bemötas i detalj, och vederläggas, om man vill kunna fortsätta utan att förtroendet för regeringen, infrastrukturministern och samarbetspartierna tar skada. Annars ser det ut som att man bara spänner fast skygglapparna hårdare och hoppas på att folk slutar ställa frågor. Problemet är att höghastighetsprojektet är enormt både i omfattning och tidsplan. Det finns ingen matta i världen som är tillräckligt stor för att dölja det.