Vänsterns nya tredjevärld

Man skall få göra som man vill så länge man inte skadar någon annan, är en populär liberal devis. Och spontant är det svårt att säga emot. Men ju närmare en komplex verklighet man kommer, desto fler sprickbildningar börjar uppstå i utsagan. Expressens genomlysning av rapartistens Yasin Abdullahis liv och leverne i Stockholmsförorten Rinkeby är ett tydligt exempel.

Ledare • Publicerad 6 januari 2020

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Abdullahi, med artistnamnet Yasin Byn, pekas ut som en central person i det kriminella nätverket Shottaz, har suttit i fängelse för grova brott och är häktad mord. Samtidigt är han en av Sveriges mest populära rappare och toppar Spotifylistor med sin musik.

Det är svårt att kalla det för annat än gangster-rap. Det är texter där det skjuts, varnas för polis och med våld som dominerande tema.

Annons

”Den här genren, de här förortskillarna, blir väldigt våldsförhärligande. Och det ger en extra spridning till det här som vi försöker förebygga när vi jobbar mot kriminaliteten”, säger en insatschef mot kriminaliteten i Stockholm.

Kan musik skada? Kan bilder skada? Kan ord? Nej, inte i något fall förekommer någon slags radioaktiv strålning som skadar mottagaren. Men det är just detta snabba konstaterande, som om frågan därmed var avklarad, som gör den där liberala principen så svag. Någon form av skada uppstår faktiskt i någon bemärkelse när många unga män tar till sig Byns musik, det är bara det att det är svårare att ringa in direkta orsakssamband.

Men vi har yttrandefrihet och näringsfrihet. Det är nog hart när omöjligt att hitta en formel för att få bort eländet från Spotify och andra plattformar utan att inkräkta på de där friheterna. Men det finns åtminstone andra aspekter som är värda att ta i beaktande.

En annan polis som kommer till tals i Expressen pekar på en av dessa, nämligen vår tids osmakliga benägenhet att behandla brottslingar som socialt och moraliskt fridlysta så länge de har kvalificerat sig för kändisskap: ”Gamla rånare som sitter i morgonsoffor och berättar, allt är förlåtet. Det är likadant med rapartister. Att man har en miljon streams på Spotify, man har fortfarande rånat folk och hotat dem med pistol för något år sen.”

Men Sverige lider även av en politisk åkomma. Förorten har kommit att bli projektionsyta för vänsterromantiska modeller för förtryck och förtryckta. Förorten spelar i dag samma roll för vänstern som tredje världen gjorde förr i tiden. I dag är det unga i förorten, företrädesvis invandrare i första eller andra generationen, som tänks vara offer för ett västerländskt kapitalistiskt samhälles rasism och exploatering.

Kulturuttryck som rap, hur frånstötande de må vara, bestryks därför med en revolutionsromantisk hinna som skyddar mot kritik. Det underförstås att det handlar om en legitim frustration över orättvisor som kommer till ett slags desperat konstnärligt uttryck. Lite tjusigt för en ombonad medelklass.

Samhället kan faktiskt göra ett och annat för att åtminstone stävja gangster-rap. Det finns nämligen ingenting inom yttrandefrihetens ramar som tvingar teveproducenter att sätta fram några soffor eller arrangörer att bjuda in sådana som Yasin Byn till galor och konserter.