Föräldrarna: ”Skolan kunde inte ge oss rätt elevstöd”

Evelinas Petterssons skolgång blev inte som familjen hoppats på. När det var dags för gymnasieval saknades behörighet. Framtidsplanerna om en gymnasieutbildning slogs i spillror. Evelinas föräldrar upplever att kommunen inte tagit ansvar för deras dotters utbildning och att det saknats tillräckliga rutiner för elever med behov av särskilt stöd.

– Hade jag behövt vara med om det här igen skulle jag vara mycket tuffare, säger pappa Daniel Pettersson.

I fjärde klass märkte föräldrarna att allt inte stod rätt till. Först upptäcktes det att Evelina har dyslexi. Men skolan stod utan rutiner för sånt, berättar föräldrarna.

– Det var som att vår dotter var den enda i världen med de här problemen, säger Camilla Pettersson.

I dag vet de att stadiebytet blev för svårt för Evelina, som också har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, ADHD. Det gör att hon behöver en tydlig struktur, och ett väl inrutat schema.

– På lågstadiet fungerade det bra. Då hade hon en och samma lärare och allt var inrättat för en trygg tillvaro, säger mamma Camilla Pettersson.

På mellanstadiet försvann tryggheten för Evelina, berättar de.

– När Evelina började må riktigt dåligt kontaktade jag BUP, och de sa att det var ett skolrelaterat problem som skulle lösas där, berättar Camilla Pettersson.

Ofta kände sig Evelinas mamma tvingad att sjukskriva sin dotter. Trots att Evelina hamnade i en djup depression, fortsatte skolan som vanligt för Evelina.

– Skolan såg inga problem, säger Camilla Pettersson.

Dyslexin försvårade inlärningen i engelska för henne.

– Under sin skoltid från tredje klass till gymnasiet har Evelina haft 17 olika engelskalärare. Det funkar ju inte, säger Daniel Pettersson.

De beskriver också att det saknades tillräckligt med stöd i skolan, för att Evelina skulle nå godkända betyg under sin grundskoleutbildning.

– När vi satte oss ner med skolan i sjätte klass säger specialpedagogen rakt i ansiktet på oss och Evelina att ”Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag har gjort allt jag kan”, säger Camilla Pettersson.

Evelina säger att hon var studiemotiverad, och pappa Daniel berättar hur Evelina tidigt bestämde sig inför framtiden.

– Jag glömmer inte den dagen hon kom hem och sa "jag ska in på Kungsmad". Sen var siktet inställt! säger Daniel Pettersson.

Men utan gymnasiebehörighet var hon chanslös. Evelina började i stället gymnasiet i Uppvidinge. Men "kaoset" skulle fortsätta.

– Det var rörigt. Ingen koll. Dubbla budskap hela tiden, säger Evelina.

Ett exempel är att schematekniska detaljer inte fungerade. Tre dagars praktik krockade med annan närvaropliktig undervisning. Evelinas mående dök igen. Hösten 2017 tog föräldrarna ett drastiskt beslut.

– Vi såg ingen annan möjlighet än att ta vår dotter från skolan. Men det var inte enkelt. Vilken förälder tar sitt barn ur skolan, säger Daniel Pettersson.

Föräldrarna mejlade rektor, mentor och berörda lärare om att de tänkte avbryta Evelinas skolgång, men möttes med tysthet. Varken lärare, rektorer eller politiker hörde av sig då.

– Ingen har frågat mig hur jag mår, bara en skoladministratör hörde av sig och brydde sig, säger Evelina.

I dag har familjen bekostat en privat utbildning i Göteborg som Evelina klarat av. Nu inväntas hennes 18-årsdag så hon kan starta i gång sitt företag som nagelterapeut.

– Vi hade förväntat oss nånting från kommunen, inte bara tystnad, säger Daniel Pettersson.

När Smålandsposten frågar föräldrarna om vad de önskat att skolan/kommunen skulle ha gjort och om de ser någon lösning på problemet, svarar Camilla Petterson:

– Det hade varit bra om de var pålästa om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.